Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Gustaviana. Karaktersbilder af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fröken Gustaviana.
Karaktersbilder af Onkel Adam.
I.
Brandstad.
I kaminen brann en treflig brasa, hvars flammor belyste
de gamla familjeporträtterna, som prydde väggarna.
Då man ej från barndomen blifvit vand att vistas i
dylika gammalmodiga rum, känner man sig, utan att vara
skrockfull för det, icke så synnerligen väl i sällskap
med alla dessa riksråder, generaler och hofjägmästare,
som med sina stela ögon se på sin efterverld, liksom
förundrade att verlden ej tog slut med dem. Detta
blir i synnerhet fallet i ett så djupt och mörkt rum,
som den så kallade »bruna salongen» på Brandstad,
då den endast upplystes af en flammande eld, hvars
osäkerhet gjorde att de gamla anherrarnas bistra
anletsdrag liksom tycktes röra sig.
Vid den flammande kaminen sutto två personer, som
voro fullt hemmastadda med rummets stela prakt och
som dessutom begge voro så praktiska, att de ansågo
de gamla porträtterna för vanliga taflor, gjorda för
att vara prydnader på den bruna tapeten och hvilkas
högsta värde låg i de rikt förgyllda, skulpterade
ramarna. Herrskapet på Brandstad aktade föga slägtens
minnen och brydde sig icke stort om huru de ärade
förfäderna sett ut i tiden. Detta hindrade dem icke
att sätta högt värde på sin börd – en anomali, som
man ofta får se.
De begge personerna, som sutto i hvar sin länstol och
sågo på huru det brann i kaminen, tänkte på ingenting
mindre än på sina förfäder, på dessa, som gjort namnet
Gyllenbrand så äradt, att arfvingarna i femte led
icke behöfde mera än lefva för att ega anseende.
I allmänhet ha menniskorna en synnerlig fallenhet att
tillräkna sig andras förtjenst, vare sig bördens eller
då man köpte sig del i munkarnas fromma lefnad och
böner eller, helt japanesiskt, lät skrifna lappar
rulla omkring i ett hjul och på så sätt bedja,
i stället att sjelf göra det.
Slutligen bröts tystnaden af friherrinnan.
»Ja, i sanning – vi ha glädje af svåger Gustaf,
din romaneske herr broder.»
»Jaha, jaha!» yttrade baronen långsamt, ty han var
en lika lugn natur, som hans friherrinna var liflig
och rörlig.
»Jaha! så är det, käre Sigurd – det är mer än kuriöst
att kunna vara så lugn som du är. – Jaha – det är
just rätta ordet, då din bror riktar familjen med en
ny ädel ympqvist. – Trädgårdsmästardottren, jungfru
– kanske mamsell – jag vet ej så noga, Löfqvist – Löfgren –
Löfsten eller huru var det?»
»Löfqvist.»
»Ett vackert namn.»
»Men rätt har han, ty flickan ser förbannadt bra ut,
– riktigt vacker – och skall dessutom, skrifver han,
vara ett mönster af godhet och en viss humor.»
»Jaså! mycket behagligt; men hit får hon icke
komma. Hennes far var trädgårdsdräng hos min mormor
och hette då Jonasson; men tog sig namn, bevars! då
han förstod att odla sparris och rädisor och rättikor;
ty då blef han, i samma stund, en ’herre’ med eget
namn – herr Löfqvist – kuriöst att han ej kallade
sig Gyllensparris eller någonting ditåt.»
»Du är ändå bra sträng, Beata,» sade baronen
flegmatiskt. »Menniskan kan ju vara bra, och dylikt
har man ofta sett. Huru det går, så blir hon nu
friherrinna Gyllenbrand.»
»Och det är just det, som är outhärdligt,» sade
friherrinnan; – »friherrinnans herr far, för
detta trädgårdsdrängen, blir en onkel i familjen
– ha ha ha! men din kära bror har alltid varit en
fantasimenniska, en odåga, en artist, skald, snille,
en pegasisk sprakfåle, som icke ville bli officer
utan en fri man – på ett halft mantal Kräftebo –
det är ett namn när alla komma ihop. Ja, ja, lycka
till slägten! Ring på Svensson – vi måste ha ljus,
mycket ljus i det mörka rummet.»
Baronen ringde. Svensson kom, och dermed var den
historien slut.
Friherrinnan fortsatte ej längre; ty hennes herre
och man såg allt för sömnig ut att kunna svara annat
än ja och nej – och att tala med dylikt folk är för
menniskor med lifligt lynne rent af odrägligt.
-
II.
Baron Gustaf Gyllenbrand.
Kräftebo – man måste erkänna att namnet icke är
klingande.
Det var en liten bondgård, som Gustaf Gyllenbrand
påbyggt och gjort herrgårdsaktig. Den herrgården har,
som många andra, återgått i bondeståndets händer;
men i detta seklets första decennium, eller just då
vår lilla berättelse börjar, tillhörde det fantasten,
målaren och vetenskapsidkaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
