Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- En scen från Afrika. Svante
- Saknadssång. Axel S-g.
- Julafton i en fattigstuga. Af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befann sig på minst tjugo stegs afstånd. Bra sigtadt! Med
ett fruktansvärdt språng kastade sig buffeln in i snåren,
krossande grenarne under sin ofantliga tyngd. Rytande och
vrålande fortsatte han derpå flykten inåt skogen.
Vi återvände nu till den stackars Mohamed. Han låg med
hufvudet mot marken, nedklämdt emellan och liksom fastspikadt
af de afbrutna säfpiporna, som genomstungit öronen.
Emellertid voro hans sår icke lifsfarliga; tre veckor efteråt var
han alldeles frisk och fick då tio dollars såsom
skadeersättning för de fyra tänder som buffeln hade beröfvat honom.»
— — — — — — — — — — — — — — — —
Senare delen af nyss anförda dagboksanteckning lugnar
alltså i afseende å Mohameds öde, hvilket — med den styrka
hvarmed konstnären i sin tafla (sid. 376) framhåller det
fruktansvärda i situationen — säkerligen hos läsaren
framkallar det innerligaste deltagande.
Svante.
*
Saknadssång.
Re’n sommardagen lyktad är
Och sol’n sig sakta sänker
I vesterns bädd så ren och skär.
Hon åt naturen skänker
Sin sista blick, så öm, så varm,
Och slumrar in vid nattens barm.
Och blomman sluter till sin knopp,
Och vinden dör i dalen,
Och stjernljusen tändas opp
Uti den blåa salen,
Och liten fågel går till ro
Vid makans famn i grönklädt bo.
Så har för mig ock qvällen skymt
Och skuggorna bli tunga,
Se’n solen från min himmel rymt.
Min saknad vill jag sjunga,
Ja, sjunga, fast jag sorgsen är,
Om vännen, som jag hade kär.
När månen öfver ljusa skyn
Strör silfver i det höga,
Der öfver skogens dunkla bryn
Emot dig ler ditt öga,
Då sjunger jag min saknadssång,
När dag har flytt och qväll blir lång.
Hvar gång du tänds på fästet blå,
Du klara aftonstjerna,
Till dig min tanke ilar då
Och dröjer der så gerna,
Ty i din blick, så ren, så mild,
Jag skådar hennes ljufva bild.
Ej land, ej haf, ej tid, ej rymd
Kan skilja åt oss båda,
Ty, om än för mitt öga skymd,
Min själ dig städs’ skall skåda.
En tro, som den, jag egnar dig,
I inga skiften ändrar sig.
Axel S—g.
*
Julafton i en fattigstuga.
Af Onkel Adam.
Hvar och en har haft någon period af sitt lif, som han
helst påminner sig. Denna utgör liksom en lösram,
inom hvilken han sätter sina skönaste, dunklaste och
mest omvexlande taflor. Jag minnes en gammal herre på
landet, som alltid påminde sig en period af hans ungdom som
var honom kärast, den, då han tyckte sig stå på lyckans
höjd i förhoppningarnes vårmorgon. »När jag var konduktör
vid slottsbyggnaden», hette det, »hände det eller det», och
nu ifyllde han denna sin ram med någon förut ej sedd tafla.
I forna dagar hade hvarje gammal kapten mycket svårt
att icke taga fram några qvarglömda taflor från den tid
han var kadett vid Carlberg, och juristerna återkommo helst
till hvad de sett, känt och tänkt den tiden de foro på ting
med lagman den eller häradshöfding den. Det är alldeles på
samma sätt med en som länge vistats vid akademien, det
heter då: »När jag var student, så hände sig, etc.»
Låtom oss komma öfverens derom, att det i vår ungdom
händer en hel hop, som icke förekommer nu, när vi blifvit
äldre. Man kunde t. ex. den tiden under resor pröfva
åtskilliga äfventyr, vanligen roliga, någon gång småförargliga,
nästan aldrig olyckliga; men på våra hemvägar kan ej
gerna hända någon mindre olycka, än den att köra ihjel sig,
eller åtminstone erhålla ett tillfälle att göra det, och på
landsvägarne förekommer nu mera ingen annan risk, än att
bli ihjelskjuten af någon benådad fästningsfånge, som måste
lefva han också, stackars karl. Fordom var det annorlunda —
man vältade i en snödrifva eller kom i krakel med en näsvis
hållkarl, det var det vanliga. Det mera ovanliga inristade man
i minnets koppartaflor, och det är just dessa, som man så
småningom plockar fram, utan att förrådet vill ta slut före det
sjutionde året; ännu då hittar man någon gammal tafla, som,
restaurerad, lackerad och förnyad, tages fram och insättes i den
trollska ramen af ett ungdomsminne. Det är dock icke just
alltid man har något eget äfventyr, men kretsen af vänner
var den tiden nära nog obegränsad, och alla dessa vänner
talade nu om allt hvad de visste och ofta mera. Nog af, det
var en rik tid, dessa år man låg vid akademien, der vanligen
kursen ej var afslutad inom två eller tre terminer; ty äfven
då måste man ha en viss tid om något skulle hända.
Jag hade till vän en hederspojke med gladt mod och en
egen lycka att beständigt råka i äfventyr och derför hade han
varit med om många händelser. Se här en:
»Jag reste», berättade han, »i jul tre år se’n från
akademien för att jula hemma; men jag hade kommit något sent
ut och dessutom var kassan allt för skral för att man skulle
kunna ställa sig väl hos herrar hållkarlar, som — det var i
den gamla goda tiden — voro sjelfrådiga, en art smådespoter
på hvar sin gästgifvargård. Man hade på några och tretio
mil talrika tillfällen att komma i beröring med dessa herrar och
män, alldeles som i Tyskland, före kejsardömet, med hertigar
och landtgrefvar eller i Central-Afrika med byföreståndare och
småkungar, som alla fordra gåfvor af den resande, om han skall
komma fram. Således var den tiden ett hufvudvilkor för en
snabb resa i vårt goda Sverige att hafva en god kassa och
vara liberal med drickspenningar. Dessa resor voro riktiga
exkursioner i menniskokännedom; på hvarje resa lade man
sig till ett helt herbarium af karakterer, sätt att taga verlden
och låta sig tagas. Med jernvägarna hafva alla tillfällen att
studera folklynnet försvunnit. Huru hopkrympt måste ej den
s. k. folkmålningen blifva, sedan man icke reser för att se
och erfara, utan blott för att komma fram, — som en
kappsäck till destinationsorten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:00 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1875/0379.html
