Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Yta och Djup. Skiss af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Yta och djup.
Skiss af Onkel Adam.
(Eftertryck förbjudes.)
"Jaså! åh! det är en fröjd att en gång få skåda en
riktigt lärgirig ungdom – två fröknar och en ung
kavaljer, som invigt dem till prestinnor i naturens
tempel." Rösten var skarp och liksom gäckande och
tillhörde fröken Emerence, en halfgammal, försnörd och
förkonstlad varelse, som sjelf ansåg sig snillrik och
för hvilken hela trakten hade en synnerlig respekt.
Vi äro nämnligen en vacker sommardag på det undersköna
Lindesvik, som, liksom blygt för sin skönhet, ligger
gömdt in i tjocka, mörka bokskogen, på stranden af en
klarblå liten sjö, som med många vikar liksom gripa
fast om den landtunga, som i vester begränsade den
ej särdeles vidsträckta utsigten.
Lindesvik skulle, som fröken Emerence sade,
förträffligt passat till ett nunnekloster i den
gamla goda stilen, som en gång i månaden besöktes
af en skallig pater från ett närgränsande kloster,
men för öfrigt hvarken fick besök eller ens hade post
och ännu mindre tidningar.
Det ägdes vid denna tid af enkefriherrinnan Sköldsvärd,
som i sitt hus hade upptagit en syster- och en brorsdotter.
Den lilla glada, blåögda och rödblommiga Sigrid och
"stackars" Signe, som tanten alltid kallade brorsdottern,
en flicka af samma ålder som Sigrid; men en motsats till
denna, blek och med mörka, tänkande ögon, hvilka flammade
af en eld, som tycktes förtära hennes inre – någonting
drömmande, som antydde att hon icke tillhörde denna verlden,
som vi andra, simpla menniskobarn. Dessa voro de
bägge flickorna och den, som enligt fröken Emerences
påstående roade sig med att i all landtlig enfald
inviga dem till tjenarinnor i naturens tempel, var en
yngling af omkring sjutton års ålder – en flickornas
kusin, vän och lärare lärare och vän under nordens
få sommarmånader – ty sanningen att säga, var han
ej mer än gymnasist, men ämnade gå den lärda vägen;
ty han var fattig, stackars gosse, fastän en telning
af Sköldsvärdska slägten, hvars sista lemning af
rikedom låg i den förtjusande, skogomkransade sjön
och "klostret", der man var lika skild från verlden,
som om man lefvat på en annan planet.
De bägge barnen voro omkring tolfåriga och det gladde
den unge läromästaren att undervisa dem i de ämnen,
som mest gladt honom sjelf och som således borde
glädja alla.
Man skulle också vara så härdad som fröken
Emerence, för att ej tjusas af ynglingens blick,
då han beskref huru Gud uppenbarar sig i allt – från
det fina fjunet på en myggas vinge till den oändliga
rymden, det omätliga djupet, som omger oss på alla
sidor och som gör att vi lefva vårt ögonblickslif
midt i det eviga rummet och den eviga tidens flod.
Man – det vill säga de tre unga – hade en viss farhåga
för tant Emerence, som i intet afseende älskade att
tillfredsställa själens behof och allra minst kunde
falla på den idén, att man öfverallt möter Gud sjelf
i Hans verk. Nej, hon hade om de fromma tankarna den
åsigten, att man icke kunde träffa den kärleksrike,
evige fadern och vännen annat än på en viss dag i
veckan och på ett dertill egnadt rum och att alla
tankar på honom skulle uttryckas i regleinenterade
böner; ty fröken Emerence var en ordentlig menniska
och dessutom en, som varit med i verlden, som sett
folk, ja, till och med en gång, klädd i ljusrödt
siden och med puffärmar ofvan de smala armarna,
dansat med en tysk hertig, Henrik den fyrtiondeandra
af – – –, som en gång för tjugo år sedan reste
"incognito" i Sverige under namnet: grefven af Kleingarten.
Endast detta minne gjorde, att fröken Emerence lärt
sig förstå lifvets gåta, som dock för henne icke ännu
vid tretiofem års ålder hunnit sin lösning.
Hon kunde också aldrig tala om den unge naturvännen
och de bägge flickorna utan att draga en djup suck
öfver deras dårskaper, att mera beundra Guds verk
eller att drömma om en evig rymd i stället för om
landshöfdingens sista bal. "Förlåt, barn! förlåt! ha,
ha, ha, min bäste ’professor’, eller hvad vår vän
gymnasisten anser sig för, förlåt att jag, opoetiska
och okunniga person, vågat störa edra säkert mycket
vackra betraktelser. Jag lär vara för stor och gammal,
att finna mig road af myggor, myror och flugvingar –
och alltför liten att begripa den der evigheten,
som aldrig tar slut – alldeles som salig mormors
styfkjortel, som, enligt hvad ordspråket säger,
lärer gränsat till det oändliga."
"Den der stenen, som intages af professorn, är
naturligtvis hans kateder, omkransad af blommor
och med en ensam bok, som beskuggar platsen – rätt
vackert, i sanning en vacker grupp, om icke Signe
såg så tänkande ut – gruppen skulle taga sig väl
ut på en tafla, föreställande en missionär bland
vildarna i Amerika. Predika, bäste Birger. Jag
sätter mig vid Gamaliels fötter och är endast öra."
Det är klart, att de tre unga voro tysta och att
det således lyckades den så kallade tant Emerence
(ty huru hon var slägt, vet jag ej) att spränga den
lilla glada församlingen och återföra den in i det
verkliga lifvet.
"Det går verkligen icke an att låta Birger undervisa
flickorna i de så kallade naturvetenskaperna", sade
Emerence till majorskan. "Du, som har ett så godt
s hjerta och en så klar blick, finner väl att detta
snart leder flickorna miste om den rätta verlden,"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Jun 5 23:22:30 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0133.html
