Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grant och sant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grant och sant.
Löjtnant Ludvig von Thilen satt efter sin vana ännu i morgondrägt klockan n förmiddagen i sin soffa. Han var en
utmärkt vacker ung man; de mörka, glänsande ögonen, det
lockiga håret, den böjda näsan och helsans purpur på
kinderna gjorde att han var vackrare än en bild, ty denne hade lif och
dock sköna former liksom bilden.
»Dumheter», sade han halfhögt och läste ett bref, som han nyss
brutit. »Käre brorson!» började det. »Med nöje har jag mottagit ditt
sista bref, hvaruti du berättar din förlofning med fröken Ebba
Nordenkors; såväl hennes börd, som hennes förmögenhet äro passande och
jag skulle ännu mera, än jag nu kan det, gratulera och lyckönska dig,
om icke dina skäl för tillgifvenheten varit nog lösliga.
Baltzar von Thilen.»
»Så är det», utbröt löjtnanten, kastande brefvet från sig och hastigt
uppspringande. »Så är det att vilja öppna sitt hjerta för en gammal
förtorkad ungkarl, en gammal pedant, som min kärälsklige farbror, en
gubbe, som aldrig känt hvad kärlek vill säga, brandförsäkrad, nej! rent af
brandfri; åh ja, mor min har mycket att säga om honom. Hm, och
jag var dum nog att omtala huru skön Ebba är, ja, jag var vidare dum
nog att berätta att mellan Ebba och mig finnes en medfödd sympati,
som genast uppenbarade sig på första balen. O! min Gud, hvilken
växt, hvilka Ögon, strålande af barnafröjd och kärlek, och genast var
jag i låga - och hon ?! Åh, det är klart, att hon som flicka ej kunde
tala; men hon älskade mig ögonblickligen. Och, hvarför icke, jag ser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
