En ovanligt rakt uppstigande utvecklingslinie visa Sven Lidmans tre utgifna diktböcker. I den första, »Pasiphaë», var ännu allt eller åtminstone det mesta bundet, bundet af för troget följda förebilder, bundet af ämnenas yttre ståt och apparat i stället för af deras inre halt och kärna, bundet af temperamentets sensuella ofrihet, som lade tjock och mången gång simpel färg öfver målningarna. I den ståtliga samlingen »Primavera» var den unge poeten redan i vida högre grad sin egen herre. En lärjunge, icke längre af enstaka mästare, utan af en hel tidsålder, antiken, förmådde han redan skänka sin poesi en tempelresning af allvar och skönhet. Ännu kunde utsidan, namnen, terminologien, det yttre attributet alltför mycket fängsla hans uppmärksamhet. Men det fanns i denna diktning mångenstädes en tonens bredd och glöd, som voro ovanliga. Hela greppet hade dessutom för oss något nytt - ty det saknades i svensk poesi en dylik skaldisk antik värld, sedd med modern lidelsefullhet och målad med modernt rik färgglans. Hvad andra länder haft länge, Frankrike efter Leconte de Lisle och Heredia, England efter Swinburne, Tyskland också under senare år, denna senromantiska antik med sitt nutidssvårmod i de hedna myternas förklädnad, den fattades hos oss - och det var den, Lidman gaf i »Primavera» med mäktigt klingande storformade verser.
Den nya diktsamlingen, »Källorna», ansluter sig till samma riktning, men den betecknar åter ett framsteg mot egen suveränitet och mognad. Samma intensivt litteräre unge skald, hvilkens minne är fylldt af både gammal och ung tradition, träder oss visserligen åter här till mötes. Men »Källorna» flöda mer inifrån än några af Lidmans äldre dikter, och dessa nya källor flöda med en rikedom, som nästan väcker häpnad. Det är, som den unge poeten blott behöfde luta hufvudet mot bröstet och lyssna till sig själf, för att en ström af toner och bilder skulle brusa fram och utan möda fylla diktens form. Äfven när själfva uppslaget, poemets frö, synes obetydligt, af ringa grobarhet, lyftes idén af skaldens starka stämningssvall till en ovanlig fulltonighet. Jag ville lägga märken vid de yppersta af dessa dikter, och jag finner märken på hvar fjärde, femte sida - så full är denna Lidmans nya diktsamling af stolt och praktfull poesi.
I skaldens synbarligen utomordentliga lätthet att skrifva vers, som nästan alltid hafva välklangens förförelse och formens ståt, ligger kanske hans produktions fara. Dessa dikter lida ibland af en viss brist på det själfupplefdas egendomlighet och autopsi.
Man ser det till exempel väl i en cykel öfver hasardspelet i Venedig, spelhålornas klassiska ort. Jag vet ingenting om, huruvida Sven Lidman själf lefvat vid Canale Grande, men i hvarje fall meddelar en sådan diktföljd i sin bjärta sensationsromantik ett andra eller tredje hands intryck. Lättheten att finna synnerligt sköna ordmönster gör också ibland, att just de dikter, som blott återgifva upprördhet och känslosvall utan symbol eller sinnebild, för läsarens hågkomst lätt förflyktigas. Liksom praktfulla orkestermodulationer glida de genom sinnet, berusa ett ögonblick och förtona! Och dock, hur stor är icke tjusningen äfven af dessa Lidmans mest obestämda och anfäkteliga sånger! Jag öfverraskar mig själf med att om och om läsa strofer som följande:
Kristaller brista, ädelstenar fläckas,
och pärlor vissna under årens svårmod,
men du, mitt hjärta, brister ej
och dina fläckar dö med tiden spårlöst.Du är ett skiftande, hvars enda gåta är
förgängligheten i att allt förglömma:
att vara formlös som ett haf och spegla
all sol och storm och blåa himlar lika.
Koncentreradt på kall prosa blir detta icke mycket, men hvilken hemlighetsfull makt äga icke ändock ett par sådana strofer! Det är, som orden af sig själf, frånsedt diktarens vilja, uttryckte något vackert, sällsamt och fördoldt. Och se här ännu ett exempel på denne unge skalds stora språkliga välde. I en liten dikt varierar han den gamla - enligt min tro falskt mystiska - läran om, att »ofödda kväden» äro de vackraste.
Så dö, poem! Du kanske eljes blifvit
Efter de rent och obestämdt lyriska preludierna följer i samlingen en glänsande afdelning, ägnad antika bilder och myter. Efter Heidenstam, som ännu stundom skymtar fram i Lidmans vers, har ingen så målat den antika världen. Den äldre skalden är vida originellare i sin syn, mer plastisk i sin konst än hans efterföljare, hvilkens fantasi icke så osvikligt ser linje och kontur, men hvem skrifver utom Lidman sådana strofer, som t. ex. följande ur en af »Eklogerna»:
Solen brinner, haglets stenar slagit hvetet:
fåglarna ha lämnat fältens frätta korn,
och från hjordarna på sönderbrända betet
höras törstig tackas skri och herdars horn.
Det är fulländadt, och ännu varmare ord vill man skänka den beundransvärda dikten »Helena», som skildrar kärleks- och tvedräktsdrottningen, då hennes lidelses lycka dött med det döende Troja. Af allt det, som hon själf känt af lust och lidande och låtit andra känna, tyckas henne nu bröstens smycken ensamt kvar, minnen om det, som slocknat, »pärlors gråt och rubiners brinnande trånad», och hon önskar att också de med sina minnens udd vore döda och borta:
Minnets förstenade frukt af lifvets ljufvaste blom
äro de smycken du bär, skimrande klara och kalla;
och när du ser deras glans, mättad och gåtfull och tom,
längtar du se dem som frukter förmultnade falla.
En sådan strof måste väcka den vittre yrkesmannens hänförelse, och hvar och en, som har sinne för poesi, måste gripas af dess grandiosa melankoli.
Återstoden af boken upptages i hufvudsak af tvenne erotiska diktcykler, båda, hvar och en på sitt vis, karaktäristiska för ett manligt ungdomslif, och båda genom känslans allvar och formgifningens dystra glans tjusande. Anslagen hafva ofta denna stolta, fantastiska kraft, som genljuder i våra hjärtan och är den privilegierade lyrikens företrädesrätt, och med en väl närmast från moderna tyskar lånad teknik upprepar och inflätar skalden samma rader genom sin dikt som passionerade ledmotiv.
Den första cykeln är den unge mannens kärleksförhållande till en kvinna, som är äldre, och som omedvetet eller medvetet gjuter i lågorna till sin älskade sina erfarenheters bitterhet och sin hösts vemod. Den andra är den unge mannens kärleksförhållande till hetären, den köpta kvinnan, som i hans famn vill drömma om renhet och allt det genomlefdas glömska. Ungdomssvårmodet breder förgänglighetens skugga öfver detta kärlekslif, en stämning af lönlig smärta och hotande undergång.
Låt nattens katafalk oss gömma samman:
tätt tryckta i vår kärleks graf vi smeka
hvarandra så som trädet smeks af flamman
och våra kinder brinna sällsamt bleka -
En sådan strof med sina bilders mörka glans kännetecknar denna erotik, som, utan att förlora sin ström af lidelsefullhet, hos Lidman ständigt fått finare, mer förandligade uttryck.
Efter några allmännare och svagare dikter, som här och där hafva något fraseologiskt och tomt, slutar hela boken med en storslagen »Epilog». Det är åter ungdomen, som talar, som vänder sig tillbaka mot det gångna och döda och uttalar det första vägskälets, den första ensamma uppgörelsestundens sorgsenhet. Redan hafva många ljus slocknat och många kära steg förtonat, skuggan har kommit för solen, och fläckar på handen, hvilka se ut som af blod och smuts. Vandraren är ännu ung och därför är hans smärta ännu icke besk och förtviflad, icke resignerad eller ironisk, icke skärande eller maskerad, men har något af den ensamma bönens stilla, sorgsna klarhet:
En stulen glädje har vår lycka varit -
vi hafva burit dagens ok och mörkrets tunga,
vi hafva pröfvat allt, vi hafva vilse farit
och äro ännu unga.
11 mars 1906
