En långt fastare skuren diktarefysionomi möter läsaren i »Pasiphaë», en alldeles nyss kommen debutbok af Sven Lidman. Bland dessa unga är han sensualisten, och det med en oskrymtad känsla och öfvertygelse, som nog kommer mången att korsa sig och orda om tidens fördärf. Mera smak och diskretion skulle icke heller ha skadat hans dikter. Men denna typ af sinnesyr ungdom har funnits i alla världens poetsläkter allt sedan kung Salomos dagar. Man har sålunda näppeligen orsak att förundra sig alltför mycket öfver återseendet. Det hungriga blodets och de friska roftändernas poesi blir ung på nytt med hvarje ålder af nya inbjudna till lifvets gästabud, och mycken dikt, af skäligen olika värde för öfrigt, har inspirerats af det första glada jublet öfver anrättningarna och det första svårmodet öfver indigestionerna. Den, som själf aldrig suttit som ung gäst vid lifvets taffel, kaste första stenen!
Herr Sven Lidman framställer sig själf som hedning och flyttar sina stämningar och erfarenheter tillbaka till Afrodites och Priapos' Hellas. Också det sättet är gammalt och vandt och förekommer i det bästa sällskap - af poeter. För dessa unga lifsbedårade och driftberusade står antiken som ett lidelsens, sinnesglädjens paradis, till hvilket njutningssvärmeriet svårmodigt längtar tillbaka. Äfven de största af moderna skalder hafva någon gång dvalts i denna erotiska antik. Är den äkta, har den funnits? Hvem vet det? Stundom - och detta är ej sällan fallet, då jag läser Sven Lidmans dikter - synes mig denna antik lika verklig och overklig som Offenbachs. Men detta betyder ju egentligen föga - frågan är, om denna antik är poetisk, om den intresserar, fängslar med sin skönhet, griper med sin eld. Det finns oräkneliga sätt att spegla och föreställa sig en förgången värld. I dem alla bryts väl en af det verkligas strålar.
Sven Lidman är otvifvelaktigt en poetisk begåfning. Det är glöd och prakt öfver hans alexandrinska visioner. Däremot saknar han fullkomligt den linjens klarhet och renhet, det uttryckets måtta och enkelhet, som förlänar äfven den sensuellaste antika sång och kamé en prägel af objektiv natur. Moderna fransmän hafva fint förstått allt detta. Hvilken formens renhet och takt adla icke t. ex. Pierre Louijs' »Bilitis Sånger», äfven där innehållet är aldrig så hänsynslöst. Germanska försök åt detta håll blifva gärna plumpa eller svulstiga och därigenom dubbelt anstötliga. Man läse t. ex. i Lidmans Pasiphaë-vers skildringen af den hellenska hetärens trollmakt:
Se där - Pasiphaë - den lustförbrända,
af tusen männers famntag rusade,
af vanvettskärlek tjusade...Se, älskarskara aldrig större fanns,
ty tusen äro männerna,
från gubbarna till svennerna,
och tiotusen väl väninnorna,
de hårflätsfagra älskarinnorna.
Det är icke bara, att detta är så klena vers - det är så förtvifladt klumpigt. I stället för Grekland kommer man att tänka på en svensk beväringsvisa:
en bataljon till fots, en bataljon till häst
och ett regemente tunga dragoner.
Dock, en kolorist är denne unge poet. Härutinnan, liksom i hela sin sångs hetsiga temperatur och smak för det sydländskt yppiga och rika, erinrar han om Bertel Gripenberg, den unge begåfvade finske lyrikern, hvilken emellertid är honom vida öfverlägsen som konstnär och äger en långt säkrare form. Sven Lidman blir ej sällan alltför vårdslös med hvad han har på sin palett.
I orange och grönt den gyllene solen gled
i blygrå och trötta haf,
och öfver blånande vidder spred
sig en tångdoft, tung och kvaf.
Fem färgbestämningar på fyra rader - det blir jul en hel regnbåge! Men starka och fantasifulla anslag, kraftiga och glödande strofer finns det många i hans »Pasiphaë». Jag vill citera den utmärkta begynnelsen af dikten »Död» med dess dystra glans:
Natten föll och jorden skrek
pinad af ångest och kval.
Månen isande kall och blek
lyste på stranden, vid och kal.Hafvet låg som en silfversköld,
lugnt som en bortdöd gud.
Genom nattens dödsstilla köld
hördes ej lifvets ljud.
Denna diktning, hvilken, som all starkt erotisk och sensualistisk, ständigt svänger mellan lustens och förintelsens båda poler, har bland mycken ansträngd fraseologi onekligen både starkt glödgade och tungsint isade vers. Några små allvarsblad - de efterlikna stundom Heidenstams - äro kraftiga och blodfulla, hafva den lyriska essensens mättade doft:
Blek var natten och stjärnorna
lyste stora och hvita.
Skuggorna skrämde - på ingenting
kunde jag mera lita.Månens skära lik elfenben
lyste med spöklik glans,
världen somnat, och jag allen
vandrade vilsegången.
Natten är denne diktares tid, de förbrunna solarnas och det tärande månskenets timmar; af kärleksrusets, trånadens och dödslängtans starkt kryddade ingredienser är det, han söker brygga sin dikt.
9 mars 1904
