Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den gamla pendylen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den gamla pendylen.
Ur en väns papper.
Vi tala om lefvande ting och döda ting, och den gamla
pendylen, som hänger der på väggen midt öfver soffan, skall
tillhöra de senare. Men hur det är, förefaller hon mig
mera lefvande än en hel hop förnumstigt folk jag i mina lifsdagar
lärt känna. Hon är af obestämd ålder, ingen kan säga, hur gammal
hon är; men gammal är hon och förfärdigad af Pehr Lund i Upsala,
ty det står på taflan, och hela konsten att få veta på ett ungefär
hennes ålder vore att utforska, när urmakaren Pehr Lund lefde.
Men han är borta och glömd - ingen vet hvem han var, fastän
klockan berättar oss hvad han var. Gömd, glömd - och ännu lefver
hans händers verk - ännu rör sig pendeln, en flygande dufva, fram
och åter bakom glaset, den ena gången rätt, den andra gången
baklänges, än med näbben och än med stjärten förut. Den der förgyllda
dufvan bär sig åt alldeles som en människa: det är ej så noga, huru
hon i sitt oupphörliga fallande kommer fram- och går baklänges -
blott det går. Ännu slår hon på sin lilla klocka sina timslag, skarpt
och klingande, ty äfven hon är gammal och ej en nymodig fjäder,
som låter som en dödsringning. Det är något lifligt i hennes
klingande; det är liksom hon ville säga: »likgodt! - får gå!» - den ena
stunden som den andra. Och så har hon slagit, alltsedan hon kom
ny och - grann från Pehr Lunds verkstad. Ännu är själfva uret i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
