Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Resan till KEN, av Christian Haugen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TfA:s följetong:
Resan till KEN
AV CHRISTIAN HAUGEN
Sammandrag av det föregående:
Dick Wayne, Daily Mails berömda
korrespondent, på återväg från en misslyckad
reportageresa, träffar av en händelse i Aden sin
gode vän, äventyraren sir Reginald Faversham.
Denne berättar för honom om ett sällsamt
äventyr, som han upplevat på en ö i Indiska
Oceanen. Av berättelsen framgår att det
gäller ingenting mindre än ett rymdfartyg från
en fjärran planet, som landat på ön. Wayne
går ombord på Favershams lustjakt, som
lättar ankar och sätter kurs på den obebodda
ön. Under resan berättar Faversham att
mannen från Ken, den okända planeten, kommit
till jorden för att söka hjälp mot en
fruktansvärd fara, som hotar hans värld. Wayne
är först misstrogen, men fängslas allt mer
och mer av äventyret medan lustjakten
”Stjärnan” närmar sig ön. Sedan medförda
förnödenheter inlastats på jätteflygmaskinen,
lämnar denna snart med enorm hastighet jorden.
(Forts. från föreg. n:r.)
— Vi behöver en liten styrketår
innan vi susar ut i det okända, sade han.
— Ja, vi kommer väl att få en rätt
så bra stöt, bekräftade Nivo.
Wayne och Faversham sågo på
varandra.
— Du är en smula blek, mumlade
Faversham.
— Det tror jag visst, svarade Wayne,
ty det är du också.
Nivo höjde återigen hastigheten och
bullret av de många surrande
propellrarna trängde in till dem som
åskdunder.
— Jag är rädd vi kommer att bli
döva när vi sätter upp full fart, tyckte
Wayne.
Nivo vände sig till hälften om. Han
log.
— Var inte rädda, vi isolerar oss mot
ljudet eller dämpar i varje fall ned det
till ett minimum. Just nu är
tornfönstren inte slutna, därav detta dån. Men
jag skall stänga dem.
Han tryckte på en kontakt och i
samma ögonblick hördes dånet blott som ett
svagt, fjärran brusande, som blandade
sig med de många motorernas tunna,
sjungande surrande till en säregen
melodi.
Wayne greps av en behaglig dåsighet,
en allmän trötthet, kroppens och
själens behov av sömn. De senaste
dagarnas oerhörda, ständigt stegrade
intryck, som sysselsatte honom under
större delen av dagen, hade uttömt hans
krafter och nu inställde sig reaktionen.
Men den gjorde sig märkbar blott ett
kort ögonblick.
— Där är Sumatra, sade Nivo.
På många mils avstånd höjde sig en
mörk punkt ur den blåa dimman över
havshorisonten. Den blev allt större
och kom allt närmare.
— Hur högt är vi, frågade Wayne.
— Nästan 5.000 meter, sade
Faversham, som tydligen redan hade lärt sig
avläsa instrumenten på ”Tagan”.
Inför deras ögon utbredde sig nu
Sumatra, Java och de omgivande öarna.
Bilden räckte nästan ända ned till
golvet, där den egendomliga spegelväggen
slutade. Borneo och Malackahalvön
stego upp vid horisonten.
Nivo lade ena handen på
växelspaken och den andra på en variometer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:12:40 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-11/0018.html
