Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Resan till KEN, av Christian Haugen
- XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TfA:s följetong:
Resan till KEN
AV CHRISTIAN HAUGEN
Sammandrag av det föregående:
Dick Wayne, Daily Mails berömda
korrespondent, på återväg från en misslyckad
reportageresa, träffar av en händelse i Aden sin
gode vän, äventyraren sir Reginald Faversham.
Denne berättar för honom om ett sällsamt
äventyr, som han upplevat på en ö i Indiska
Oceanen. Av berättelsen framgår att det
gäller ingenting mindre än ett rymdfartyg från
en fjärran planet, som landat på ön. Wayne
går ombord på Favershams lustjakt, som
lättar ankar och sätter kurs på den obebodda
ön. Under resan berättar Faversham att
mannen från Ken, den okända planeten, kommit
till jorden för att söka hjälp mot en
fruktansvärd fara, som hotar hans värld. Wayne
är först misstrogen, men fängslas allt mer
och mer av äventyret medan lustjakten
”Stjärnan” närmar sig ön. Sedan medförda
förnödenheter inlastats på jätteflygmaskinen,
lämnar denna snart med enorm hastighet jorden.
(Forts. från föreg. n:r.)
XI.
Wayne hade gärna velat höra
någonting närmare om de faror, som
väntade dem; han hade många frågor
på tungan.
— Senare någon gång, kanske redan
i morgon, skall jag berätta för er om
vampyrödlorna, sade Nivo. Just nu är
jag mycket trött och måste sova litet.
God natt, mr Wayne.
Därmed gick han och Dick Wayne var
ensam med tystnaden och stjärnorna.
Från det inre av ”Tagan” hördes ett
oavbrutet svagt surrande av de
hundratals reaktionsmotorerna. Ljudet var
inte starkare än då en medelstor
myggsvärm dansar i skogens dunkel.
Utanför ”Tagan” låg den oändliga
tystnadens gåtfulla hav, som omfattar
det tänkbara och det otänkbara, allt och
alla, men vari trots detta varken finnes
mått eller vikt, varken tid eller
varaktig stad.
Från den djupa, oändliga, ofattbara
himlarymden trängde stjärnornas klara
strålar in genom ”Tagans” många
fönster.
Det var ljusatomer, hade Nivo sagt.
Ja, varför inte? Denna teori föreföll
Wayne mera sannolik än teorien om
ljusvågor i etern. ”Jag ville bra gärna
veta....”, tänkte han — men avbröts i
sina funderingar av Faversham, som
trädde in. Nå, han kunde kanske sätta
honom på rätt spår.
— Har Nivo sagt dig något om
ljusatomer? frågade han honom.
— Ja, vi har talat mycket om det och
jag är nu fullt ense med honom, svarade
vännen.
— Han nämnde saken för mig
alldeles i förbigående, men jag reflekterade
inte genast över det och gjorde honom
därför inga onödiga frågor. Men nu
skulle jag bra gärna vilja veta om
ljusatomerna övergår i ljusvågor, när de
stöter på luften.
— Nej, det är bara deras hastighet,
som minskas en smula genom friktionen.
Andra atomer, t. ex. väteatomer
bromsas ofta helt och hållet av luftlagret,
därför att jorden omges av ett
tämligen djupt lager väte och därför att två
lika stora atomer endast med svårighet
intränga i varandra.... Eller kanske
jag hellre borde förklara det på
följande sätt: Då atomer av samma ämne är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:12:43 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-12/0018.html
