Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gunnar Dillner: Järnhanteringens tullfråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄRNHANTERINGENS TULLFRÅGA
7
bruken intresserade kapitalet med varje dag mer och mer förbrukas
och möjlighet att anskaffa nytt kapital i samma mån förringas. Men
samtidigt förskingras dag för dag det ännu mer oersättliga kapital,
som ligger i arbetarnes sedan sekel nedärvda arbetsskicklighet, som
tillsammans med våra goda malmer och träkol samt våra
bruksledares teoretiska vetande skapat det svenska stålets världsrykte.
Arbetarne skingras och få i bästa fall andra sysselsättningar; skulle längre
fram järnhanteringen på grund av konjunktur eller ökat tullskydd
få bättre avsättning, stå de ej mer till förfogande. Ej heller kan på
grund av omständigheternas makt ungdomen intagas i arbete vid
järnverken för att successive i samarbete med de äldre uppövas i
den svenske järnverksarbetarens svårlärda och ansvarsfylida yrke.
En brist på yrkesutbildade arbetare måste på detta sätt så
småningom uppstå. En annan sida av saken är, att ju mindre
hemmamarknad som bruken erhålla, desto mer stiger
tillverkningskostnaden för exportstålet och desto mer minskas deras konkurrenskraft på
exportmarknaden.
Att överhängande faror hota vår svenska järnhantering, i den
händelse icke kraftiga motåtgärder vidtagas, ligger sålunda i öppen dag.
Vissa sådana åtgärder ligga i järnhanteringens egna händer att
vidtaga. Dit hör t. ex. en bättre ordnad exporthandel, då ali onödig
konkurrens de svenska bruken emellan undvikes. Ett annat
hjälpmedel vore en klokt ordnad sammanslutningsrörelse inom
hanteringen, där de livskraftiga bruken finge arbeta i ökat tempo, under
det att de svagare och omoderna bruken resolut nedlades för alltid.
Men denna saneringsprocess torde ej kunna vidtagas, om ej samtidigt
statsmakternas stöd och intresse för järnhanteringen kan förvärvas,
och detta stöd, som ju enligt sakens natur måste i möjligaste mån
givas likformigt åt alla järnverk, torde därför mest ändamålsenligt
lämnas i form av ökat tullskydd, avseende att skydda brukens
inhemska marknad. Jag vet, att denna åsikt skorrar hårt i alla
frihandelsvänners öron. Men jag är övertygad om, att vi stå inför
valet att antingen se stora delar av vår järnhantering gå definitivt
under, eller ock besluta oss för att giva denna vår äldsta industri ett
efter tidsförhållandena lämpat tullskydd åtminstone för viss tid framåt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
