Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
mötte dem en ström af färgadt ljus från höga
glasfönster, genom hvilka solen sken in. Väggarne
voro målade i fyrkantiga fält, på hvilka syntes
dödt villebråd, harar, vildsvin, änder, orrar, ur
hvilkas öppnade kroppar det blodiga innan-mätet
lyste fram; fat med krabbor, musslor, fiskar af
alla slag; korgar med äpplen, kvitten, drufvor,
fikon. Ofvanför dessa fält lopp en fris med backanter
och satyrer, som rullade vinfat, jagade nymfer,
hvilka med fyllda bägare sprungo omkull under
blommande pomeransträd. Midt på golfvet stod ett
bord, dukadt med silfverfat och Majorca-fajanser; en
uppstoppad påfågel med utslagen stjärt låg emellan
tvenne romerska vaser, hvilka ännu voro fyllda
med vissnade blommor. Drufstjalkar med torkade
skal, köttben, vinbägare, i hvilka endast syntes
den röda afsättningen efter det fördunstade vinet,
kredens-kar, i hvilka vinkannorna stodo lutade, sedan
isen smält och vattnet torkat ut; stolar och bänkar
voro kullslagna, knifvar och gafflar kastade på faten,
och längst upp vid bordets ena kortända, där värden
haft sin plats, syntes en röd fläck på duken.
Giacomo lyfte locket från ett djupt fat, men släppte
det och ryggade, ty där krälade som i en myrstack af
hvita maskar.
Botvid, som sett sig omkring med ångestfulla blickar,
bröt först tystnaden och sade:
»Detta är synd!»
Giacomo pekade på inskriften ofvanför dörren, där
det stod med gulröda bokstäfver ordet Eld, hvarpå
han frågade:
>Hvem har bebott dessa rum senast?»
»Den siste ägaren, som skall hafva aflidit sittande
till gästabud med sina vänner. Men hvar detta skett,
vet jag ej!»
Giacomo visade på den röda fläcken och sade:
»Det var här. En afundsvärd död! Midt i lifskraftens
fullhet! O, jag ser dem, när jag vill! Där sitter
värden, där bredvid värdinnan, älskarinnan,
icke hustrun! Han är ung och stark, hon är ung och
skön! Här sitta damerna, också unga och sköna, mellan
starka, unga män; deras lifseldar flamma och spraka
af det lättända, doftrika bränsle, som naturens alla
riken bjuda dem. Skogens djur gifva dem sitt heta
blod, som fyller kroppen med märg och eld, luftens
fåglar, vattnets fiskar och skaldjur, som blåsa upp
lågan, jordens frukter, som dämpa branden, att han
icke blir förtärande, och sist gudaskänken, drufvan,
som gifver anden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
