Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En triumf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lysande samlingen i Te deum laudamus, o gud, vi
berömma dig l Vi berömma dig, därför att du hjälpt
oss bränna upp oskyldiga idoga människors boningar,
som de varit nog förmätna bygga sig till skydd mot
dina stormar och din snö, mot din köld och ditt
regn. O gud, vi berömma dig, därför att du hjälpt
oss hugga ner dessa mödrars söner och fäder och
rycka de öfverlefvande från deras torfva, där de
hade sina säten, och nu föra dem till grufvor och
saltpannor, att de aldrig mer fa se din gröna jord
och din gull-gula sol. O gud, vi berömma dig, därför
att du icke lät mordbrännarens hufvudhår krökas och
mördarens rygg märkas af fiendens liar och si ägor l
Så öfversatte man det klingande latinet nere i en
fiskarbåt, som låg på strömmen med tre manfolk i. Och
ett ungt manfolk, som höll fast ett nertaget segel
öfver några norstrummor, sade:
»Och nu berömmer man troligen samme gud i Köpenhamns
Mariakyrka, för att han hjälpte kung Fredrik att
bränna västgötar. Den guden har ett stort hjärta och
låter sina håfvor regna på goda och onda.»
Och årorna lyftes sakta, båten fördes af strömmen
nedanför slottsterrassen, där hofmarskalken hade sina
rum, och där lade den bi för att vänta.
Hela Skeppsbron var klädd med folk, som också
väntade. Ty efter gudstjänsten skulle det stora
triumftåget draga där förbi, och kungen skulle åse
detsamma från terrassen.
Och när gudstjänsten var förbi och man spelat ännu
mer fiol för gud och ärkebiskopen välsignat konungen
och sedan kallat honom Herrens utkorade, och hofvet
vandrat genom borggården, visade sig konungen på
terrassen och mottog rörd det hänryckta folkets
hyllning, som yttrade sig i jubelrop och svängningar
med mössor och hattar. Men marskalkinnan hade låtit
tillkännagifva, att hon var sjuk och sålunda icke
kunde mottaga sina höga gäster personligen, hvarpå
konungen svarat med ett välbehagligt småleende.
Kanonerna smälla, trumpeterna smattra, pukorna
skrälla, flaggorna svaja i vinden från alla fartyg
på strömmen, solen lyser så strålande klar, hustaken
äro öfverfyllda med människor, som svänga gröna
löfkvistar, och allt som kan sätta döfva sinnen i
rörelse är tillstädes – och nu kommer tåget!
Först hofmarskalken med härolder och pukslagare; därpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
