Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stråmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sida, så sker ingen orätt, och – oss emellan sagdt
– jag menar mig veta, att de maktägande i stånden
icke äro alldeles obenägna att återbörda en del af
konungamakten, bara de få något i stället.»
Grefve Horn hade med likgiltigt lugn åhört denna
bekännelse, som icke meddelade honom något nytt, tack
vare det högt utvecklade spioneri- och mutsystem,
som han satt i gång. Men det fanns något, som han ej
visste och som han måste veta.
»Ers Majestät», svarade han därför utan att upptaga
till vederläggning drottningens långa anförande. »Ers
Majestät måste betänka, att om också ständernas
majoritet" skulle kunna vinnas, så återstår alltid
den missnöjda minoriteten, och den kan på ett dygn
bli majoritet.»
»Det kan den inte!» svarade drottningen utan betänkande.
»Kan den inte? Hur skulle man kunna betvinga den?»
»Med armén!»
»Är armén då med den konungska ständermajoriteten?»
Drottningen reste sig, gick fram mot kanslipresidenten
och hviskade öfver hans axel:
»Vi ha armén!»
»Hela?»
»Neej! – Men, grefve Arvid», tillade hon i ett ögonblicks
besinning, »om ni förråder mig, är ni olycklig! – Vi
ha Upplands och Södermanlands regementen.»
»Alltså Grönberg och Cederhjelm, landshöfdingarne.»
»Ja», svarade drottningen knappt hörbart, nu först
darrande för att hon begått en oförsvarlig blunder.
Kanslipresidenten kunde nu i sin tur icke längre
behärska sin otålighet, utan reste sig för att taga
afsked, fullt belåten med hvad han fått veta.
»Ers Majestät, nu måste jag gå», sade han så
förbindligt han kunde under sin sinnesrörelse.
»Men icke som min ovän, väl?» frågade drottningen
med stigande oro.
»Nej, jag blir aldrig Er ovän, så länge ni icke vill
det, och trognare tjänare skall hvarken fosterland
eller konungahus finna, äfven om mina vägar skulle
synas gå åt de håll, där icke båda parterna mena
sällheten" finnes.».
»Se, visste jag inte det, att grefve Arvid ändå var vår
bästa vän, fastän min Fredrik icke ville tro det. Tack,
grefve Arvid! Tack hjärtligt Tör er godhet ... Nu skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
