Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stråmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
503
Fredrik bli glad när han kommer hem. Den kära gossen
är ute med bössan, förstås . . . Men han skall
nog vara tillbaka snart . . . Farväl, grefve Horn
. . . Hälsa sin kära grefvinna ...»
»Se så där ja! Min snälla Emerentia», vände sig
drottningen till väninnan, fröken Duben, som väntat
i kabinettet innanför. »Nu har jag ställt allt till
rätta, så det skall bli så bra, så bra. Grefve Arvid
och jag hade alldeles samma meningar i hufvudsaken,
och han lofvade hjälpa oss med hela armén om det
så skulle vara. Tänk hur min gode Fredrik ändå kan
misstaga sig på folk, då han går och tror att vår
bäste vän är vår fiende.»
»Ack, kära drottning, så äro männen, de titta alltid
så långt bort efter det som ligger närmast, så att
de gå förbi sin lycka, under det vi fruntimmer med
vår känsla träffa sanningen säkrare och med ens.»
»Ja, Emerentia, det är våra känslor som leda oss
rätt, och utan känslor är människan blott en tänkande
maskin, ett okänsligt djur - nej icke det, ty min
lilla Fidéle saknar icke känslor; se bara hur han
fägnar mig när jag har varit borta och hur han gråter
som en människa när jag går ifrån honom.»
»Ack ja», ifogade fröken Duben, »djuren ha mycket
mera både förstånd och känsla än människan.»
»Ack ja! Det ha de visst det, och Fidéle, kan du
tänka dig, vet precis när det kommer en vän eller en
fiende. Grefve Horn, den springer han rätt i knä pä
bara han sätter sig, och det ändå fast grefven inte
tål hundar.»
»Tänk att ett litet djur kan känna det på sig!»
»Ja han känner att grefven är vår vän, förstås, och
då bryr Fidéle sig inte om att grefven inte tycker
om honom, för Fidéle är ingen egoist, utan han vet
att matmors vänner äro hans, det vill säga att jag
menar, om de icke äro direkt hans vänner, så äro de
hans sanna vänner ändå - inte sant, Fidéle?»
Fidéle af klippte den trassliga ordhärfvan med ett
sakta bjäbb, som kunde betyda att han var sann vän
med hvem som helst, bara han fick en bit kandisocker.
»Vill du läsa litet för mig, kära Emerentia?» båd
drottningen. »Kvällen blir så lång, så lång ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
