Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stråmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»När man är gift och skall sitta ensam ändå, så blir
nog tiden så lång», menade fröken Diiben och slog ner
ögonen som om hennes blygsamhet förbjöd henne att ha
någon bimening.
»Ja, vara gift och inte vara! Vet du, Emerentia»,
återtog drottningen, »hur lyckligt jag än är gift,
och det vet du att jag är, men du skall icke afundas
mig; vet du hvad martyriet är i äktenskapet?»
Emerentia skakade på hufvudet som om hon knappt ville
uppröra sina känslor med att höra hvad hon trodde
sig veta.
»Jo, du, det är att inte äga sig själf!»
»Det var en märkvärdig uppfattning af äktenskapets
skyldigheter», svarade fröken Diiben. »Jag har aldrig
hört att skriften nämner något om tvång till synd,
ty synd är synd, i synnerhet där det äkta bandet icke
är helgadt af lifsfrukt, och jag tror, örn jag icke
bedrar mig, att äktenskapen så ofta äro olyckliga
därför att dygden icke bor i makarnas hjärtan;
jag tycker mig till och med ha läst i Tollstadius,
vill jag minnas, att Gud ofta straffar okyskheten
med ofruktsamhet, för att icke tala om, det makans
ställning kan bli mycket upphöjdare om maken får lära
sig att begära som en gunst det han är van att taga
som en rättighet.»
»Emerentia, du talar som en Herrans egen ängel», sade
drottningen, »och dina ord falla som dagg på mitt
förtorkade hjärta. Huru högt jag än älskar min make,
har jag dock tyckt mig understundom lefva i synd. Ja,
i synd, det är just rätta ordet, och mina drömmar om
den stora, upphöjda kärleken som offrar allt, sin
vilja, sina intressen, sina heligaste önskningar,
de ha gått sin väg . . . Emerentia, de ha gått sin
väg ...»
»Men de skola komma igen, drottningen min», sade
fröken Diiben med en öfvertygelse, som icke kunde
undgå att inverka på Ulrikas lättrörda sinne. »Och
på den väg som heter helgelse och med den vägakost
som bär namnet försakelse.»
»Försakelse?» upprepade drottningen med en suck. »Nog
kan jag lida och försaka, som har nåden genom tron,
men om min make, som icke har tron ...»
»Vägen till tron går genom försakelsen ...» »Hans
Majestät konungen!» anmälde kammarherren med hög röst
i salongen utanför. Fröken Diiben gjorde min af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
