Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässansrörelser på modernt språk utom Italien - Frankrikes litteratur - Antoine de la Sale och novellen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förberedelse till romanen och novellen, och en sådan
framträdde också omkring 1400-talets mitt med Antoine de La
Sale, som också, ehuru på otillräckliga grunder, förmodats
vara författare till Les quinze joies. Antoine de La Sale
hade fört ett mycket rörligt liv, varit krigare, diplomat,
ämbetsman, guvernör för unga furstesöner, hade vistats än
i Frankrike, än i Bourgogne och än i Italien, med vars
litteratur han också stiftat bekantskap. Det lider heller intet
tvivel, att han läst både Boccaccios Decamerone och Poggios
Facetiæ, och troligen ha dessa även givit honom väckelsen
till hans eget författarskap, men å den andra sidan ej heller
mer än väckelsen, ty något spår av imitation finnes icke i
hans arbeten, som äro uttryck för en fullkomligt originell
författarpersonlighet. De arbeten, som tilläggas honom, äro
många, men de viktigaste äro romanen Petit Jean de Saintré
och cykeln Cent nouvelles nouvelles. I det förra fallet är
författarskapet fullt säkert, i det senare omtvistat.
Söderhjelm är böjd att frånkänna honom det, under det att franska
litteraturhistoriker i allmänhet anse Cent nouvelles nouvelles
såsom hans arbete, och så vitt jag vågar döma äro deras
skäl synnerligen starka. Arbetet tillkom i varje fall vid det
burgundiska hovet, medan Antoine de La Sale vistades där,
för övrigt samtidigt med Ludvig XI, vilken också på
alldeles felaktiga grunder tillagts författarskapet. Det höga
sällskapet, hertig Filip den gode, hans franske gäst och
hovets herrar tyckte om mustiga anekdoter, och det är dessa,
som författaren samlat till ett antal av hundra — efter det
italienska mönstret i Cento novelie antiche och Decamerone.
Det intressanta ligger naturligtvis ej i själva anekdoterna,
som ju voro ett commune bonum både för medeltiden och
renässansen, utan i berättarkonsten, som är författarens egen.
Boccaccios berömda samling fanns visserligen förut översatt
på franska — från latin — men från Decamerone har
författaren ej lånat ett enda novellstoff, och han har ej heller
sökt efterbilda Boccaccios utförda målningar av samtidens
liv eller hans analys av de handlandes motiv. Mera ha
Poggios Facetiæ betytt för honom, men å den andra sidan
är han Poggio såsom konstnär betydligt överlägsen.
Anekdoten sväller hos honom ofta ut till verklig novell, denna
berättas med ett sant dramatiskt liv, med kvickhet och
psykologisk observationsförmåga, med en fart i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
