Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässansrörelser på modernt språk utom Italien - Frankrikes litteratur - Antoine de la Sale och novellen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framställningen, som övergår Boccaccios, och med en frihet i
uppfattningen, som återfinnes hos denne. Med Cent nouvelles
nouvelles börjar därför den rent franska novellitteraturen.
Ett uppmärksamt studium — säger Söderhjelm — “skall
visa, att det, som utgör hemligheten och styrkan i senare
tiders franska novellkonst, hos Margareta av Navarra, lika
mycket som hos La Fontaine, i det adertonde århundradets
conte lika mycket som i Guy de Maupassants noveller, redan
i överraskande högt mått är för handen hos denne
fjortonhundratalsförfattare“.
Vida högre står dock det arbete, som obestridligen är av
de La Sale, romanen Petit Jean de Saintré, ett högst
betydande konstverk och, egendomligt nog, utan några
egentliga förberedelser. Författaren har med all sannolikhet ej
känt till Boccaccios romaner, ehuru hans arbete till
tendensen har en viss likhet med Filostrato, och till
prosaomskrivningarna av medeltidens riddardikter står författaren ej heller
i något beroende. Största likheten företer Petit Jean de
Saintré onekligen med Boccaccios bättre och utförligare
noveller, men dessa ha här utvecklats till verklig roman. Då
man först läser boken, förefalla dess båda avdelningar ej
hänga mera ihop än de båda av olika författare skrivna
delarna av Roman de la Rose. Den första delen genomandas
av chevaleriets hela idealitet. Den lille Jean de Saintré är
page vid hovet, en vacker, blyg, snäll och litet tafatt gosse.
En av hovets damer, en ung änka, kastar sina blickar på
honom, en dam, som smått erinrar om Donna Julia i Byrons
Don Juan, och med en känsla av till hälften kärlek, till
hälften moderlighet bemäktigar hon sig den lille Jeans hjärta.
Dessa scener äro skildrade med en överlägsen psykologisk
finhet och charme. Pagen blir den vackra damens älskare,
men deras kärlek inskränker sig till några kyssar, till några
hemliga möten och kanske i främsta rummet till det ljuva
medvetandet av en böjelse, som ingen anar. Men under
tiden uppfostras den lille Jean till en fulländad riddare, icke
blott tapper och hövisk i hela sitt yttre skick, typen för
1400-talets “gentleman“, utan ock en idealist, som
bibehållit den lille pågens rena hjärta och oskuld. “La dame
des belles Cousines“ hade således alla skäl att vara stolt
över sin skyddsling. Men så utvecklar sig romanen
plötsligt i en annan riktning. Jean begiver sig tillsammans med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
