Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Inledning - Kant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 KRITIK DER PRAKTISCHEN VERNUNFT
icke vara mätaren på den historiska utvecklingens värde.
Då människan står på naturlivets ståndpunkt, är hon obe-
stridligen mindre olycklig än under sin utveckling till ett
allt fullkomligare förnuftsväsen. Denna utveckling är lång-
sam och kräver massor av släktled samt medför ständiga
lidanden. Men dessa lidanden och dessa slitningar äro nöd-
vändiga, ty eljes skulle mänskligheten gå under av maklig-
het och människans krafter skulle ej spännas och stärkas.
Träden, säger han, söka ömsesidigt att beröva varandra ljus
och luft, men under denna kamp tvingas de att skjuta upp
i höjden för att där finna utrymme; det är striden för till-
varon, som kommer stammarna att skjuta upp. Utvecklingen
går genom kamp och nöd, men den går mot ett högre mål,
till ett mål icke blott för den enskilde, utan för hela släktet.
Det är denna tankegång, som ligger bakom de arbeten,
i vilka Kant utvecklade sin praktiska filosofi, särskilt Grund-
legung zur Metaphysik der Sitten (1785) och Kritik der
praktischen Vernunft (1788). I den teoretiska filosofien
hade huvudspörsmålet varit, i vad mån våra föreställningar
ägde objektiv giltighet; inom den praktiska filosofien var
det, i vad mån mina handlingar hava en dylik giltighet. I
det förra fallet tillmätte Kant åskådningens former och för-
ståndets kategorier en apriorisk giltighet. På moralens om-
råde finner han också en dylik av erfarenheten oberoende,
hos människan själv liggande princip, som han kallar det
kategoriska imperativet eller pliktkänslan. I det att människan
böjer sig för och lyder denna sedelag, lyder hon sig själv. Hon
är då sin egen lagstiftare och är fri, ej underkastad något
främmande bud. I sin praktiska filosofi hävdar Kant så-
ledes viljans frihet, som han i den teoretiska hade räknat
till de obevisbara “idéerna“. Han erkänner motsägelsen
och framhåller med styrka, att i fenomenens värld gäller
nödvändighetens lag. Kände man alla faktorer, skulle man
med samma visshet, som man kan bestämma en solförmör-
kelse, kunna förutsäga, vilka handlingar den eller den män-
niskan skall begå. Den mänskliga viljans frihet är således
för oss obegriplig. Men icke dess mindre finnes den, ty
eljes gives ingen sedlighet. Denna fordran på viljans frihet
kallar Kant det praktiska förnuftets postulat. Teoretiskt är
detta postulat blott en hypotes, som är obevisbar, ehuru
möjlig. För vårt praktiska liv förvandlas hypotesen till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
