Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Inledning - Kant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANT OCH GUDSIDÉEN 11
således falska, och i brev till en vän sammanfattar Kant
själv innehållet av Kritik der reinen Vernunft på följande
sätt: “De ting, som äro föremål för våra sensationer, kunna
vi blott uppfatta så, som de te sig för oss, icke såsom de
äro i sig själva, och övernaturliga ting äro ej föremål för
vårt teoretiska vetande.“
Men äro då dessa idéer, som vi likväl hava om Gud, om
själen och en övernaturlig värld, fullkomligt värdelösa? Nej,
svarar Kant; de äro visserligen ej konstitutiva idéer, men
de äro regulativa, de äro ideal, som bilda krönet på den
mänskliga kunskapsförmågan, idéer, som väl icke kunna be-
visas, ehuru ej heller motbevisas, men som dock bringa en-
het inom vår föreställningsvärld och uppbygga denna bättre,
än det utan dessa idéer skulle vara möjligt.
Resultatet av Kritik der reinen Vernunft var således, att
människan begränsats till fenomenets värld. Inom denna
hade hon väl fått en ordning och en visshet, som Humes
skepticism hotat att rubba. Men att nå den översinnliga
värld, vartill den äldre tidens filosofiska spekulation strävat,
därtill räckte hennes krafter ej till. Visserligen kunde man
ej längre, såsom upplysningens materialister, förneka till-
varon av en dylik värld, men ej heller bevisa denna. Till
en början förefaller därför skillnaden ej stor. Men förnuftets
visserligen obevisbara idéer kommo dock för Kant att bilda
liksom ett språngbräde till denna värld, och Höffding har
påpekat, att Kritik der reinen Vernunft mynnar ut i en
tankegång, som erinrar om den sats av Lessing, med vilken
jag avslutade den förra delen av detta arbete: det högsta
är det aldrig tröttnande strävandet, som tåligt fogar sten
till sten, även med vissheten därom, att det förbliver Eka
högt till himlen. Men denna tanke har för Kant icke blott
teoretisk betydelse, utan kommei’ till användning egentligen
först, när den tillämpas på det praktiska området.
Så skarpsinnig tänkare Kant än var, var hans huvudsak-
liga intresse dock moraliskt. Han var en utpräglad vilje-
människa, och han hade en historisk uppfattning, som drev
honom till en avgjord opposition mot samtidens blacka och
egoistiska lyckofilosofi. Historien var för honom utveckling,
och i denna tanke fann han, såsom Höffding framhåller,
lösningen av det av Rousseau uppställda problemet om kul-
turens förhållande till individens lycka. Denna senare kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
