Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Inledning - Herder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 HEEDERS BIOGRAFI
kommit att fästa uppmärksamheten vid honom, och nu mot-
tog han ett anbud att följa med en ung prins av Holstein-
Eutin på en resa genom Europa. Redan i Strassburg av-
bröts denna. Herder kom i oenighet med prinsens över-
hovmästare och hade dessutom fått en elakartad fistel-
åkomma, som tvingade honom att stanna och söka läkar-
hjälp. Detta uppehåll i Strassburg, som varade från sep-
tember 1770 till april 1771, är den andra betydelsefulla
tidpunkten i Herders liv, ty det var i Strassburg, som han
gjorde Goethes bekantskap, och det är till dessa månader,
som man kan förlägga Sturm und Drangrörelsens födelse-
process genom den inverkan, som Herder nu kom att ut-
öva på den fem år yngre Goethe.
Erån Strassburg begav sig Herder till Bückeburg, där
han fått plats såsom konsistorialråd, men där han ej rätt
väl trivdes. Goethe lyckades emellertid att 1776 få honom
kallad till generalsuperintendent i Weimar, dit han nu
flyttade över och där stannade till sin död 1803. Den
sista tiden grumlades dock vänskapen mellan Goethe och
honom, till en del beroende på Herders sjukliga lynne och
på hans hustrus mindre lyckliga inflytande, men även på
grund av olikhet i åsikter, ty med den antikiserande rikt-
ning, på vilken Goethe efter den italienska resan slagit in,
kunde Herder ej sympatisera, och Herders öppet uttalade
sympatier för den franska revolutionen passade heller icke
för hovcirkeln i Weimar. Även med sin gamla lärare Kant
kom han i strid samt blev allt mer och mer isolerad. Denna
isolering berodde till en väsentlig del på honom själv. Han
var en stor begåvning, men knappt någon stor karaktär.
Han var fåfäng, led därför av att finna, att den genera-
tion, som han från början inspirerat, gått om honom och
att han av samtiden ej fick det erkännande, varpå han an-
såg sig äga anspråk. Innerst kände han väl också, att
han ej blivit, vad han i ungdomen drömt. Själv kunde
han ej förstå, att detta till en icke ringa grad berodde på
hans orediga, visserligen idérika, men ingalunda klara fram-
ställning och hans oförmåga att föra en uppgift till slut.
Hans ställning som präst stod ej heller i samklang med
hans religiösa åsikter, och med åren kom han att allt dju-
pare känna denna motsättning. Till någon harmoni i livet
nådde han aldrig, och han slutade snarast såsom en för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
