Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Lyrikens genombrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 FÖRSTA LYRISKA DIKTEB
Freudvoll
Und leidvoll,
Gedankenvoll sein,
Langen und bangen
In schwebender Pein;
Himmelhoch jauchzend,
Zum Tode betrübt;
Glücklich allein
Ist die Seele, die liebt!
Andra förekomma i “Urfaust“, både den härliga Meine
Ruh ist hin och den av den latinska medeltidshymnen in-
spirerade Ach, neige du Schmertzenreiche, och även seder-
mera fogade han in dylika lyriska dikter i romanerna t. ex.
Mignons världsbekanta sång: Kennst du das Land. Några
äro rena ballader såsom den bekanta Der Erlkönig, som
inlades i ett sångspel, Die Fischerin (1782), och är byggd
på en dansk, kort förut av Herder översatt visa; andra äro
mera rent lyriska såsom de nyss citerade ur Egmont och
Faust. Redan i början av 1770-talet var Goethe således
en verkligt stor lyriker, den förste sedan renässansens dagar,
ty han är bortåt tjugo år äldre än Burns och Chénier. Och
såsom lyriker gick han nästan ständigt framåt, och ännu då
han närmade sig sjuttiotalet kunde han skriva och utgiva
en diktsamling som Westöstlicher Divan (1819). Uppslag
fick han från alla håll, från Ossian, från bibeln, från medel-
tidshymnen, från den antika lyriken, från folkvisan, men dessa
intryck ha hos honom sammansmälts till ett underbart helt,
till en nationell tysk lyrik, som bär Goethes egna anletsdrag.
Man kan ju tvista om Goethes betydelse såsom epiker och
dramatiker, men aldrig om honom såsom lyriker. Såsom
sådan är han obestritt den store mästaren. Och den drag-
ning åt antiken, som enligt min mening förlamade den dra-
matiska kraft, som spåras i hans förstlingsarbete Götz, gav
visserligen hans lyrik en annan färgton, men undertryckte
ej den rika känsla, som fanns i hans väsen, och de romerska
elegierna, Amyntas och övriga dikter från denna tid måste
givet räknas till det yppersta, han skrivit.
Knappast misstager man sig, om man till de inspirations-
källor, som jag redan anfört, lägger ännu en, en böjelse av
allvarligare natur än hans föregående svärmerier. Föremålet
för denna böjelse var en ung flicka, Friederike Brion, dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
