- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 6. Romantiken /
51

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Götz von Berlichingen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DET NYA I GÖTZ 51
dess psykologiska karaktär saknat, prosadialogen är i det
hela frisk och naturlig, vida mera dramatisk än 1700-talets
uppstyltade alexandriner, och den “natur“ hos Shakspere,
som Goethe framför allt beundrade, röjer sig ock i karaktärs-
teckningen. Den går visserligen ej på djupet, något själs-
lidande kan Goethe ej skildra — trots de försök han gör —
men gestalterna leva dock och deklamera icke endast såsom
upplysningens tragiska hjältar. Adelheid är väl en roman-
figur, ehuru såsom sådan ny för tiden, en lidelsefull, äre-
girig, sensuell kvinna utan alla samvetsskrupler; dylika funnos
väl i det engelska renässansdramat, t. ex. Vittoria Corrombona,
men dessa voro säkerligen okända för Goethe, och i natur-
lighet står hon vida över det franska dramats “adorables
furies“, Rodogune, Cléopâtre m. fl. Att typen sedan i oänd-
lighet blivit upprepad, får ej göra oss orättvisa mot Goethes
skapelse, som hos sig onekligen har något av renässansens
blod och var den av figurerna, i vilken Goethe under ut-
arbetandet av dramat mest förälskade sig; i den senare redak-
tionen nödgades han dock inskränka hennes roll. Weislingen,
som för oss väl är dramats egentligen tragiske hjälte, och
i vilken Goethe i någon mån tecknat sig själv, är en be-
tydligt mera sammansatt karaktär än upplysningstidens hjältar.
Hos honom finnes både gott och ont. Genom den levnads-
bana, på vilken han förts in, har han blivit en självisk
njutningsmänniska, men han behöver blott komma tillsammans
med den gamle trohjärtade ungdomsvännen, för att hans
bättre känslor skola vakna till liv. Han faller ånyo genom
den demoniska makt, som Adelheid utövar, men lycklig blir
han aldrig, samvetsaggen tära honom ständigt, han är något
av en Antonius, som icke kan slita sig lös från Kleopatra,
och då han till sist återser den kvinna, som han svikit,
vänder hans naturliga ädelhet tillbaka. I Götz — slutligen —
har den ännu blott tjugotvåårige skalden skapat en verkligt
ypperlig karaktär. Goethe hade sett Schlegels och Klopstocks
försök att skildra tysk idealitet, och han hade då funnit,
att på den väg, de valt, var detta ej möjligt. Sedan hade
Lessing i Minna von Barnhelm fått fram det tyska lynnet.
Men det hade varit inom lustspelet. Inom tragedien är
Götz den förste tysken, och det vill ju ej säga så litet.
Han är ärlig, godhjärtad, modig, öppen, kanske allt för
godtrogen, utan förstånd på svek och förställning, litet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 1 19:08:56 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/6/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free