Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Götz von Berlichingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
50 GÖTZ OCS SHAKSPERE
trogne vapendragare Lerse slutar stycket med utropet: Wehe
der Nachkommenschafft, die dich verkennt!
Det, som först slår en, då man genomläser detta stycke,
är dess starka beroende av Shakspere, och det är ganska
intressant att se, vad det var i dennes drama, som slog an
på 1700-talet. I regeln var det snarast av bristerna, som
man tilltalades. Komedierna tyckes man alldeles hava förbi-
sett, och de stycken, man efterbildade, voro de äldsta krönike-
spelen och de äldre tragedierna. Adelheid har vissa släkt-
drag gemensamma både med Kleopatra och med Tamora,
hjältinnan i Titus Andronicus, och byggnaden i Götz erinrar
närmast om Henrik VI. Tidens enhet iakttages alls icke,
det hela är en “historia“ i dialogform, och Groethe tyckes
nästan hava njutit av att oupphörligen låta rummet växla,
även då detta alls icke är nödvändigt. Somliga scener inne-
hålla blott ett par repliker, och så förflyttas vi till en annan
plats; sammanlagt har stycket ej mindre än 51 dekorations-
förändringar. Hur ett dylikt stycke kunnat spelas med den
tidens möjlighet till dekorationsförändringar, är ofattbart.
Mot “reglerna“ hade Goethe således uppsagt tro och lydnad.
Men han bröt även mot en annan föreskrift, som ända
sedan renässansen ansetts helig, och blandade obesvärat
tragiskt och komiskt om vartannat. Och hjälten själv, Götz,
påminner vida mer om Henrik V och Hotspur än om den
franska tragediens orubbligt patetiska hjältar. Även en annan
likhet finnes. Liksom Shakspere i Henrik VI rört sig med
massor av personer, gör även Goethe det. Redan person-
förteckningen upptager en hel sida, och dessutom förekomma
ryttare, fotfolk, rådsherrar o. s. v. Det hela är ett full-
komligt vimmel, som står i den mest uppenbara strid mot
det begränsade fåtal, varmed en Racine rört sig. Men även
de Shakspereska figurernas misslyckade vitsar äro här efter-
härmade, likaså det drastiska språket. Då Götz av den
fientliga anföraren uppmanas att giva sig, hälsar han till-
baka: Er aber, sags ihm, er kann mich in Arsch lecken!
Detta ansåg man den tiden vara Shakspere-språk, och onek-
ligen skilde det sig från den franska klassicitetens — för
Sturm und Drang var det väl huvudsaken.
Men det var icke blott av bristerna hos Shakspere, som
Goethe tilltalats. Götz har onekligen ett liv och en fart i hand-
lingen, som det franskklassiska dramat med anledning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
