Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Werther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖVERMÄNNISKAN 59
länga vår eländiga tillvaro.“ Han går därför in i sig själv,
och finner där en värld. Saint-Preux hade ännu knappt
haft denna känsla av överlägsenhet, och det är snarast
Young, som här går igen. Men det var först i Tyskland,
genom Werther, som denna nya typ av övermänniska skulle
utbildas. Det karaktäristiska för honom är det drömmande
svårmodet. Liksom Youngs och Ossians gestalter fylles
Werther av en allmän världssmärta, en det rika hjärtats
leda vid hela tillvaron, och denna melankoli tär honom,
redan innan han träfiat Lotte och innan han ännu äger
något egentligt skäl för sin sorgbundenhet. Denna melankoli
är av en annan art än den tårmilda, mera borgerliga känslo-
samhet, som vi förut mött i franska och engelska dramer,
ej identisk med detta “ömma hjärta“, som snarast gör in-
tryck av en sjukligt irriterbar tårkörtel. Werther gråter
icke så mycket som dessa sentimentalitetens heroer, men
han är ständigt sorgbunden och grubblande, bär på en
smärta, som är mindre hans egen än hela släktets, en känsla
av att tillvaron är “ur led“. Den vilar på motsättningen
mellan den högtstående individens oändlighetskänsla och till-
varons oförmåga att tillfredsställa denna. Närmast gör
Werther intryck av trötthet. Är jag — skriver han —
“ännu icke densamme, som fordom var fylld av känslans
rikedom, som vid varje steg mötte ett paradis, som hade
ett hjärta, som kärleksfullt slog för hela världen? Och detta
hjärta är nu dött, ingen hänförelse strömmar mera ut från
det, mina ögon äro torra, och mina sinnen, som ej veder-
kvickas av svalkande tårar, draga ångestfullt min panna i
rynkor. Jag lider mycket, ty jag har förlorat min levnads
enda tjusning: den heliga, livgivande kraft, med vilken jag
omkring mig skapade världar“.
Det är den nya tidens övermänniska, som här i Werther
träder oss till mötes, icke så litet kokett i sin trötta smärta,
men onekligen mera intressant, mera komplicerad än upp-
lysningens gestalter, stamfadern till Byrons och Mussets
hjältar. Denna nya övermänniska frätes av en ständig oro.
Aldrig kan han finna sig till rätta. Då han brutit med sin
minister, träffar han på en “furste“, som fann mycket be-
hag i hans sällskap och inbjöd honom till sitt jaktslott. I
början finner han sig “ganz wohl“, och fursten är “sann
och enkel“. Men så ledsnar han på honom: “Du må säga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
