Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Clavigo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CLAVIGO SÅSOM DRAMA 6 7
Dränger, blevo förvånade, när de läste detta stycke, som
så föga erinrade om författaren till Götz, och en av dem
skrev till honom, att sådant skräp skulle han inte hädan-
efter komma med, ty ett stycke som detta kunde också
andra skriva. En senare tid har dömt annorlunda, och
särskilt i den dramatiska byggnaden står ju Clavigo oerhört
över Götz med dess många estetiska försyndelser. Ty i det
väsentliga hade Goethe här övergivit Sturm und Drangs
program samt närmast anslutit sig till Lessing. Clavigo är
ett borgerligt sorgespel liksom Miss Sara Sampson och lik-
som detta på prosa. Till regeln om de tre enheterna ställer
sig Goethe ungefär på samma ståndpunkt som Lessing.
Han iakttager dem icke med fransmännens mekaniska lag-
lydnad, men å den andra sidan bryter han ej mot dem på
det nästan pojkaktiga sättet i Götz. Hans förstlingsarbete
hade varit en biografi snarare än ett drama; Clavigo där-
emot har en ovanligt klar, enkel och enhetlig handling.
Det hela tilldrar sig på några få dagar, dels i Clavigos rum,
dels i Marias, och endast den femte akten är förlagd till
en tredje lokalitet, gatan. Inom samma akt växlar scenen
högst två gånger. Och vidare rör sig Goethe här blott med
några få personer, ej med massor såsom i Götz. Dialogen
är efter denna tids fordringar naturlig — särskilt de partier,
där Goethe icke känt sig bunden av Beaumarchais’ Mémoire,
och i karaktärsteckningen är Goethe utan tvivel Lessing
överlägsen. Visserligen har han icke lyckats i sitt försök
att rehabilitera hjälten, som för oss framstår såsom en svag
stackare, ömsom egoistisk och ömsom sentimental. Men
man ser dock, vad Goethe velat. Clavigo är för honom
visserligen en svag natur, ärelysten och självisk, men icke
korrumperad, i stånd icke blott till ädla rörelser, utan ock
till ädla handlingar. Goethe såg i honom “en pendang till
Weislingen, snarare Weislingen själv som huvudperson, en
obestämd, halvt stor, halvt liten människa“. Carlos är ingen
bov i samma stil som Marinelli utan en världsklok man,
som handlar utan egoistiska syften, endast av uppriktig
vänskap för Clavigo, och Beaumarchais har fått behålla den
romantiska heroism, som han givit sig själv.
I avslutningen har Goethe visserligen fallit in i den tår-
milda stil, som Lessings tid älskade, och lånat motiv både
från Hamlet och Romeo och Juliet. Men under det att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
