Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Stella och sångspelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 TENDENSEN I STELLA
ligheten spelar denne en ytterst ömklig roll. Först rymmer
han från Cecilia och förenar sig med Stella, en ung för-
tjusande dam, så gripes han av samvetskval och rymmer
från Stella för att söka upp den första frun, och då detta,
trots tre års efterspaningar, ej lyckas, vänder han tillbaka
till numro två. Men hos henne träffar han oförmodat Cecilia,
hoppas först att ej vara igenkänd, men då han märker, att
Cecilia vet, vem han är, är han genast beredd att oförmärkt
rymma med henne, utan att ens underrätta Stella. Situa-
tionen räddas då därigenom, att den ädla Cecilia för honom
berättar den gamla sagan om greven av Gleichen, varpå de
bägge damerna falla honom om halsen under utropet: Wir
sind dein!
Egendomligt nog för en skald med Goethes begåvning
hade han, då han skrev Stella, ej sinne för det komiska i
denna situation, och först längre fram gav han stycket en
annan avslutning och lät den förföriske Fernando skjuta
sig. Men det hela blev därigenom knappt bättre.
Litteraturhistoriskt har stycket likväl en viss betydelse.
Det röjer nämligen en för romantiken kännetecknande böjelse
att i revolutionär riktning diskutera ömtåliga moraliska be-
grepp — vår Almqvist tog ju sedermera i Amalia Hillner
upp samma motiv — och i Fernando har Goethe, som sagt,
sökt skildra en av Sturm und Drangs lidelsefulla, på samma
gång sentimentala och moraliskt frigjorda hjältar. Meningen
var, att han skulle äga övermänniskans demoniskt lockande
makt, och hans gamla stallbroder, som han gjort till för-
valtare på Stellas gods, utropar: “Gud vare tack, att Ni
inte blev hövding för ett zigenarband, ty blott på ett ord
av Er hade jag skövlat och bränt.“ Han har vidare något
av Werthers oro, kan ej trivas i de förhållanden, i vilka
han råkar in, utan måste ut i världen. I sitt första äkten-
skap tyckte han sig vara en fånge: “Frans, jag måste bort!
Jag var en dåre, som lät fjättra mig. Det här förkväver
alla mina krafter, rövar från mig allt sinnesmod, krymper
mig! Vad finnes icke allt hos mig! Vad kunde icke allt
utveckla sig hos mig! Jag måste bort — ut i den fria
världen!“ Men tyvärr har man mycket svårt att tro på
Fernandos utvecklingsmöjligheter.
Det kort förut skrivna sångspelet Erwin und Elmire är
också mycket svagt. Uppslaget hade Goethe fått från en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
