Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Faust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARLOWES FAUST OCH DOCKSPELEN 77
FAUST
Såsom jag redan i tredje bandet av detta arbete påpekat,
var hjälten en historisk person, om vilken vi hava åtskilliga
samtida underrättelser. Född omkring 1480 och död om-
kring 1540, var han en av renässansens många tvetydiga
personligheter, något vetenskapsman, något fantast, mycket
charlatan samt icke så litet landstrykare och äventyrare. I
varje fall förvärvade han sig en stor popularitet, medeltidens
alla sägner och sagor om trollkarlar och undergörare knöto
sig så småningom till hans gestalt, och redan omkring 1580
hade man en utförlig biografi över honom färdig. Med några
mindre förändringar trycktes denna 1587 av Johann Spies,
och från detta tryck, som Goethe ej känt till, stamma ome-
delbart eller medelbart alla följande framställningar av Faust-
sagan. Dessa folkböcker voro ganska många, och jag skall
här ej redogöra för dem. I ett “skillingtryck“ läste Goethe
sannolikt redan som gosse någon dylik redaktion, men ett
starkare intryck förefaller han ej hava fått av denna läsning.
Det poetiska uppslaget kom från ett annat håll. Såsom vi
minnas hade Marlowe, strax efter det att den Spieska Faust-
biografien utkommit, bearbetat denna i ett drama, i vilket
han förvandlat den vulgäre undergöraren till en kraftfull
renässansgestalt med förakt för medeltidens torra lärdom,
sjudande av livsbegär och törst efter makt och skönhet.
Han har fördjupat sig i alla vetenskaper, men ingen av
dem har kunnat tillfredsställa hans kunskapstörst. Det åter-
står då blott magiens hemliga konst, genom vilken hela
universum skall bliva honom underdånigt. Genom tvänne
undergörare införes han i svartkonstens hemligheter och för-
svär sedan sin själ åt Mefistofeles, mot det att denne skall
bliva hans tjänare. Mefistofeles är emellertid icke Goethes
skeptiske ande, utan en son av reformationstiden med dess
djupa känsla för det ondas makt, snarast dyster och lidande
de fördömdes kval. Dramat slutar också liksom i folkboken
med att djävlarna bemäktiga sig Faustus’ själ. Det var
detta drama, som medelbart gav Goethe väckelsen — medel-
bart, ty Marlowes diktskapelse lärde han först 1818 känna.
Men — som vi också måhända erinra oss — blev 1580-
talets engelska repertoar genom resande komedianter ganska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
