Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Faust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REDAKTIONEN 18 0 8 91
Ifrån hans väsens källa led,
Om du det mäktar, denna ande ned
Emot en avgrund, honom ämnad.
Men icke blott att jordanden här skjutes åt sidan; även
Mefistofeles får en i viss mån ny karaktär. Denna nya
Mefistofeles blir nu, såsom särskilt Victor Rydberg fram-
hållit, pessimisten ställd mot optimisten Faust, och hela dikten
avslöjar sig såsom en storslagen teodicé, såsom ett försvar
för det förnuftiga i världsutvecklingen; det goda är dock
till sist starkare än det onda. Mefistofeles förlorar här ännu
mer än förut sin karaktär av djävul och blir, även han, en
Herrens tjänare:
En del utav den kraft, vars lott
Ar alltid vilja ont och alltid verka gott.
Och hela dikten får en mera religiöst färgad ton — så
redan det första tillägget i dramat, i vilket Faust avhålles
från sitt självmord av de fromma, medeltida påsksånger,
som för honom återkalla barndomens minnen. Även de föl-
jande scenerna äro nya — den livliga, målande folkscenen
utanför stadsporten, Fausts och Wagners vandring på påsk-
morgonen med dess stämning av helg och vemod. Ingen-
dera har dock någon betydelse för själva händelseutveck-
lingen, och först med den nästa scenen, i Fausts studer-
kammare, söker Goethe att utfylla den stora luckan i Urfaust.
Liksom i folkboken har Mefistofeles förvandlat sig till en
pudel, som följer Faust till hemmet, där pudeln förbytes till
en resande skolast, som dock för Faust avslöjar sitt egent-
liga väsen :
Min andos väsen det är nej,
Och det med skäl, ty allt som födes,
Ar endast värt, att det förödes.
För den skull vore bäst, att intet funnes till.
Detta första möte mellan båda, slutar dock tämligen omoti-
verat. Mefistofeles kan ej komma loss, ett pentagram vid
dörren binder honom, för att bliva fri försänker han Faust
i en trollsömn och kallar på en råtta, som gnager hål på
pentagrammet, varpå han försvinner. Scenen förefaller täm-
ligen överflödig, ty i den nästa gör Mefistofeles åter Faust
ett besök, och nu slutes det kontrakt mellan båda, för vilket
jag förut redogjort. Faust vill “uti eget inre njuta, vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
