Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Faust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 REDAKTIONEN 18 0 8
känsla. Man vill därför gärna tro, att det egentliga skälet,
till att G-oethe skrev denna scen, varit ett annat, och i
varje fall röjer den en grotesk, gotisk fantasistyrka, som
erinrar om Hieronymus Bosch och visar, att Goethe ännu
ej förlorat kontakten med sin ungdoms romantik. Ännu
mera storslagen är den andra scenen, “Skog och bergshåla“,
med dess inspirerande början:
Du höge ande gav mig allt, ja allt,
Varom jag bad: ditt anlete i eld
Du vänt till mig, ej fåfängt, ty du gav mig
Den härliga natur till kungarike
Kraft till att fatta, kraft att njuta henne.
Men man har med rätta anmärkt, att scenen icke rätt
hänger hop, ty i dess avslutning karaktäriserar Faust sig
själv såsom “en hemlös flykting, en usling utan mål och
utan fred“. Den hänförda livskänslan i dess början har
här alldeles försvunnit. Men i de följande bearbetningarna
bli dessa motsägelser än talrikare — helt naturligt, ty efter
mer än tjugo år var det Goethe ej längre möjligt att fast-
hålla den ursprungliga konceptionen, och olyckligtvis kom
han — såsom Brandes anmärker — till att betrakta Faust
såsom ett slags avstjälpningsplats för allt möjligt. Framförallt
märka vi detta i den andra delen, men finna det redan i den
sista redaktionen av den första, där han i Walpurgisnacht
inlagt en ytterst smaklös polemik mot Nicolai.
Denna sista redaktion, som föreligger i 1808 års upplaga
bryter på väsentliga punkter mot Urfaust. Ännu i “Skog
och bergshåla“, liksom i ursprungliga planen, är det “jord-
anden“, som skänkt honom det nya liv, som sjuder i hans
ådror. Men i slutredaktionen har han lagt in en helt ny
förhistoria, det härliga förspelet, som visserligen är inspirerat
av Jobs bok, men där Goethes egen lyrik och hans poetiska
skaparkraft strömma oss till mötes. Liksom Jahve hänvisar
Satan på den rättfärdige Job, hänvisar Herren här på Faust.
Mefistofeles ber om tillstånd att få fresta honom, och Herren
ger honom lov därtill:
Hans jordelevnad hör dig till!
Dâ mâ du verka på hans öde.
Så länge mänskan strävar, far hon vill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
