Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethes ungdomskrets - Leisewitz och Maler Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULIUS VON TARENT 113
min far framför mig med ett vemodsfullt uttryck i blicken,
och då släppte jag hennes hand. Jag såg ännu en gång
på hennes bild och frågade mig, vad hon denna natt gjorde.
Jag såg, huru månen lyste in genom klostercellens trånga
fönster på hennes krucifix och breviarium. En stråle föll
på min bild, och i stället för att jag såg tårar på hennes,
såg hon på min ett spotskt löje. Helvetet kom hennes in-
billning till hjälp, och korsgångens valv genljödo av ett av-
grundslikt hånskratt . . . Jag har ett hjärta och jag är
furste — det är min olycka. Hur skall jag kunna stilla
min känslohunger — man tar min älskade från mig — och
ingen furste har någonsin en vän. Dessa betraktelser drevo
mig till ett beslut. Vad hindrar dig, föll det mig in, att
bortröva henne och dölja dig i någon vrå av världen? Kasta
av dig din purpur och låt den första bästa narr, som finner
den, taga upp den!
Jag har i sammandrag refererat denna scen, därför att
den anger grundtonen i dramat: drömmarlynnet hos dess
hjälte och den romantiska färgtonen. I den nästa scenen
uppträder den andre brodern Guido, och redan hans första
ord röja hans lynne: Den ton, som härskar oss emellan, till-
talar mig inte. Jag kan hata och hata som en man. Men
jag avskyr ett visst dovt hat, som finns, då man inte vill
tillstå, att man ej längre älskar. Du känner mina anspråk
på Blanca, och dessa uppgiver jag icke. När jag vid storm-
ningen av Kandia först besteg murarna, ropade jag högt
ut hennes namn, och hela hären ropade det efter mig.
Du säger, att Blanca älskar dig och icke mig. Men skönheten
är tapperhetens naturliga pris, och kvinnorna själva ha ingen
röst. Frågar man väl rosen, om den vill dofta för en?
Det är på motsättningen mellan dessa båda karaktärer
dramat spelar, och själva handlingen skrider tämligen lång-
samt framåt. I den andra akten infinner sig Julius i Blancas
kloster och tilltvingar sig av abbedissan ett samtal med den
älskade, som visserligen förklarar, att hon nu blivit himlens
brud, men likväl ej kan dölja sin kärlek till honom. Beslutet
att bortröva henne mognar nu allt mer hos Julius, och i
den fjärde akten sättes detta i verket. Men utanför klostret
möter han Guido, en strid uppstår, och Guido stöter ned
sin broder. Därmed kunde dramat hava varit slut, men
det har ännu en femte akt, i vilken Blanca blir vansinnig
Schück. Allmän litteraturhistoria. VI. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
