Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethes ungdomskrets - Leisewitz och Maler Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 LEISEWITZ
Den atmosfär, som vilar över Julius von Tarent, är rent
romantisk, det hela har en färg av medeltid, som onekligen
är slående, om man erinrar sig, att Julius von Tarent endast
är elva eller tolv år yngre än The Castle of Otranto med
dess ännu rent parodiska medeltidsromantik. Händelsen till-
drar sig i Tarent i slutet av 1400-talet, och motivet är det
så ofta under romantiken använda: fiendskapen mellan tvänne
bröder, vilka dock icke, såsom i Klingers konkurrensdrama,
äro tvillingar och tvista om arvsföljden — att Klinger till-
fogat detta motiv var anledningen till att priset tilldömdes
honom. Däremot fäste man sig icke vid, att Leisewitz’
drama röjde ett psykologiskt intresse, som alldeles saknas
hos Klinger och Lenz. De båda bröderna stå hos honom
mot varandra såsom två olika karaktärstyper. Den äldre
Julius, tronarvingen, är en på samma gång vek och lidelse-
full karaktär, som helt går upp i sin kärlek till Blanca, men
därjämte något av en grubblare och drömmare. Den andre,
Guido, är snarast blott lidelsefull. För honom är den rid-
derliga äran allt, han är tapper, oförvägen, häftig och åtrår
just det, som man vill bestrida honom. Att den äldre
brodern skall bliva faderns efterträdare, bekymrar honom
icke, ty detta finner han naturligt. Men Blanca vill han
icke avstå åt honom, ty på hennes kärlek har han lika
goda anspråk. För att förebygga brödrastriden har emel-
lertid bådas far, fursten av Tarent, satt Blanca i ett kloster,
där hon skall bliva nunna. Detta är styckets förhistoria.
Det börjar med en scen mellan Julius och hans vän
greve Aspermonte. Obegripligt — säger denne — det såg
ut, som om ni tillfrisknat från er melankoli. Nej — svarar
Julius — den förflutna natten har givit den och min kärlek
ny kraft. Jag hade en vaken dröm. “När jag om kvällen
kom in i mitt rum, kastade månen just in ett par strålar
och de föllo på Blancas bild. Jag såg efter, och det före-
föll mig, som om ansiktet förvridit sig i gråt, och ett ögon-
blick därefter såg jag klara pärlor falla längs hennes kinder.
Det var en fantasi, men en fantasi, som kunde komma mig
att ana verkligheten“. Nämn mig — fortsätter han — en
känsla, som jag icke haft. Från den ena har jag drivits
till den andra, ofta till den rakt motsatta. En gång tyckte
jag, att jag brutit mig in i klostret och fört henne till mitt
rum. Men just som jag skulle bestiga brudsängen, såg jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
