Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethes ungdomskrets - Heinse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARDINGHELLO 131
med banditer och konstnärer och är särskilt överlägsen i de
olika naturskildringarna, får på ett lyckat sätt fram de
olika städernas särkaraktär och uppehåller sig särskilt vid
konstverken i dem.
Ty detta var för honom en huvudsak. I Düsseldorf fanns
på hans tid en bland Tysklands främsta målerisamlingar,
vilken nu utgör en huvudsaklig beståndsdel av det stora
pinakoteket i München, och han hade därför redan före den
italienska resan ett för konsten övat öga. Och hans upp-
fattning stod betydligt före samtidens. För denna var kon-
sten företrädesvis plastik och teckning; så var det för Winckel-
mann och Lessing, och deras uppfattning var också Goethes.
Heinse däremot var den förste, som insåg måleriets egentliga
väsen, som han fann bestå i färgen, och hans konstkritik både
i allmänhet och av enskilda konstverk är därför ofantligt
mera modern än den, som vi möta t. ex. hos Goethe, som
sett sig blind på antiken.
Men även själva romanen är originell och vida mera be-
tydande än den tyska kritiken från sin ensidigt moraliska
synpunkt velat erkänna. För det första berättar Heinse
bättre än de flesta av sina landsmän. Skalar man ut rese-
skildringarna och konstkritiken — vilket lätt låter sig göra
— har romanen, visserligen icke någon psykologi, men en
fart, en omväxling och en färgrik stil, som man sällan fin-
ner i tyska romaner. Och för sin tid, för Sturm und Drang,
är Ardinghello ett i hög grad karaktäristiskt arbete. I viss
mån har romanen sin förutsättning i den franska libertinis-
men, men den har ej längre dess kalla satyrgrin, utan kan
snarare sägas fyllas av Rousseaus patos. Dess tendens är
densamma, som ligger bakom Rousseaus alla skrifter, men
denna tendens framträder här mera ohöljd, mera djärv, utan
den sentimentalitet, som eljes — även i libertinromanen och
hos Goethe, t. o. m. hos Rousseau själv — skymmer själva
programmet. Denna tendens är: låt naturen fritt verka, bort
med alla fördomar och allt tvång, som borgerlig ordning,
konvenans och dylikt lagt på människonaturen. Och med
fullt riktig takt har Heinse därför förlagt sin roman till
Italiens renässanstid, då den store Fan ännu härskade över
människornas sinnen.
Hjälten, Ardinghello, är konstnär, målare, men även mu-
sikaliskt och poetiskt begåvad, skön som en ung gud och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
