Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Schiller - Fiesco och Kabale und Liebe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
æragîWœ»
fe__
FIESCO SOM DRAMA 147
Millerin, vilket ju också gick betydligt mer i Ifflands stil.
Utkastet till detta hade han gjort strax efter flykten från
Stuttgart, och det var Dalbergs önskan att för Mannheim-
teatern få detta stycke, som gjorde, dels att Fiesco antogs,
dels att Schiller i september 1783 för ett år anställdes så-
som poet vid teatern med en lön av 300 gulden och några
recetter. Schillers sangviniska förhoppningar på tillräckliga
inkomster, så att han kunde draga sig fram och avbetala
en del av sina skulder, slogo emellerid alldeles fel, och års-
kontraktet blev ej förnyat. Kabale und Liebe, som upp-
fördes i april 1784 hade emellertid en stor framgång; Iffland
spelade då boven Wurms roll.
I förhållande till Die Räuber visar Fiesco ett oerhört
framsteg. Med alla sina förtjänster gör det förra stycket
ett övervägande intryck av puerilitet, språket är svulstigt
och dialogen endast sällan dramatisk. Fiesco däremot har
en ledig, korthuggen och dramatiskt livlig, ibland kvick
dialog, som endast sällan avbrytes av några deklamations-
nummer såsom i Die Räuber eller av några floskler i Klingers
stil, och Schiller kunde knappast sedermera skapa en så liv-
ligt spännande handling. Ämnet är ju en sammansvärjning
med minor och kontraminor, som varje ögonblick hålla in-
tresset vaket. Fiesco erinrar därför ej så litet om Victor
Hugo, som ock torde hava lärt åtskilligt av Schiller. Lik-
väl är stycket ytterst måttfullt. Icke blott att det har en
sträng handlingens enhet; det har också tidens, ty det hela
tilldrar sig på några få dagar, och ehuru scenen växlar inom
samma akt, iakttager Schiller även här en viss återhållsam-
het. Karaktärerna hava visserligen ej någon finare nyan-
sering, men äro individuellt tecknade, levande och i det hela
naturliga. Anledningen att stycket knappt fått det erkän-
nande, som det förtjänar, har nog legat däri, att “grund-
idéen“ ansetts något oklar, och vid det dramatiska skelettet,
själva planen, fäster eller fäste åtminstone den tyska kri-
tiken en stor, enligt min mening allt för stor vikt, med
förbiseende av det konstnärliga utförandet. Enligt Hettner,
vars tyska litteraturhistoria väl fortfarande torde vara den
bästa, möta oss två stridiga motiv i dramat: skalden, själv
republikan, ville skildra den segrande revolutionen, men den
verkliga historien talade om en misslyckad, och han har
vacklat mellan bägge motiven. Så säkert torde detta väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
