Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Schiller - Fiesco och Kabale und Liebe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARAKTÄRSTECKNINGEN I KABALE UND LIEBE 155
Den förtvivlade Ferdinand infinner sig i Louises bostad, och
i en limonad ger han henne och sig själv gift. Inför döden
anser Louise sig löst från sitt tysthetslöfte, och Ferdinand
får nu veta faderns hela nedrighet. Denne, som också
kommer, skyller på Wurm, som han häktar, men som då
han bortföres låter honom förstå, att han skall hämnas. De
båda älskande dö, och presidenten överlämnar sig själv åt
rättstjänarne.
Att Kabale und Liebe i den dramatiska byggnaden står
tillbaka för de båda äldre styckena, synes mig framgå redan
av referatet. I det hela är karaktärsteckningen också svagare.
Presidenten, Wurm och von Kalb äro icke människor, utan
masker, lika opersonliga som figurerna i den föregående
karaktärskomedien. Mot dessa skurkar och narrar stå det
övernaturligt ädla älskande paret och “typen“ lady Milford,
vilka i varje fall ej kunna sägas vara några realistiska
karaktärer. Men en dylik har Schiller här tecknat och en
rent ypperlig, stadsmusikus Miller, och då man läser de
scener, i vilka han uppträder, nödgas man djupt beklaga,
att Schiller aldrig kom att utveckla den begåvning, han
tydligen hade för verklig humor. Moren i Fiesco hade redan
röjt något av Schillers förmåga i denna riktning. Men Miller
är en rent dråplig figur, på samma gång komisk och patetisk,
utan ett spår av överdrift, sann och naturlig och dessutom
en nationellt tysk karaktär ur småborgarklassen. Men tyvärr
slog Schiller sedan in på en annan art av drama, ur vilken
all humor var bannlyst.
Näppeligen var det dock stadsmusikanten, som orsakade
styckets framgång, utan snarare de patetiska scenerna. Det
parti, som vid premieren mest grep publiken, var slutet av
andra akten, då presidenten fåfängt söker häkta Louise och
far och son stå mot varandra. En bifallsåska brast då lös
— något då ganska oerhört, ty applåder förekommo i regeln
icke. Men de revolutionära idéer, som här framkastades,
voro ju tidens. Dramat är ett hänfört inlägg för människo-
värdet kontra bördsfördomarna, och detta senterade man
1784 — fem år före den franska revolutionens utbrott.
Kabale und Liebe överflödar ock på direkta angrepp på den
murkna tyska furstemakten. Ett av dem är säkerligen direkt
myntat på Karl Eugens förut omtalade människohandel.
Furstens gamle kammartjänare kommer till lady Milford
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
