Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Schiller - Fiesco och Kabale und Liebe - Don Carlos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 GENOMBROTTET
dem emellan, som slutade därmed, att Huber inbjöd honom
till sitt hem i Leipzig. Schiller, som behövde lugn och
även ville bliva fri från den pinsamma och nedtryckande för-
bindelsen med Charlotte von Kalb, hörsammade inbjudningen,
och i april 1785 mottog Huber honom i Leipzig. Därmed
hade Schiller kommit in i en ny atmosfär, och nu löste sig
också den slumrande lyriken i hans väsen. Den första
frukten av denna nya känsla, som nu genomströmmade hans
väsen, är den härliga, jublande hymnen An die Freude, vari
ynglingens stormande upprorskänsla tonar ut i en allom-
fattande människokärlek. Den “broderlighet11, som kort där-
efter skulle bliva den franska revolutionens stridsrop och så
skändligt förvridas, har nog aldrig fått ett skönare uttryck
än i Schillers dikt, och den ädla humanitet, till vars härold
Schiller här gjorde sig, förblev han trogen under hela sitt
återstående liv.
DON CARLOS
En annan frukt av denna nya världsåskådning hava vi
i det nu skrivna sorgespelet Don Carlos. Ämnet är, som
bekant, historiskt, men mera till namnet än till verkligheten.
Den historiske Don Carlos var en fullkomligt degenererad
individ, alls icke Schillers idealistiske svärmare. Det är
visserligen sant, att han först varit förlovad med Elisabeth
av Valois, som sedan blev hans styvmor, men något kärleks-
förhållande dem emellan existerade icke. Och markisen av
Posa är en fritt diktad personlighet.
Det, som först tilltalade Schiller, var dock knappt Don
Carlos egen historia. I stället var det Filip II:s reaktionära
regering, han ville brännmärka. Men det drama, som han
slutligen (1787) utgav, skilde sig vida från de första ut-
kasten. Redan kort efter det att han flytt från Stuttgart,
hade han fått idéen till ett dylikt stycke. Han hade då
flera skådespelsutkast i huvudet — Friedrich Imhof, Maria
Stuart och Don Carlos — och det gemensamma för dem
tyckes hava varit deras religiösa radikalism; i början av
1783 hade han redan gripit sig an med det sistnämnda
ämnet. I skildringen av inkvisitionen, skriver han, vill jag
hämnas den kränkta mänskligheten, och stycket skall äga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
