Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Schiller - Don Carlos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B’ ’ . ____i__
........................................................................................_—
SCHILLERS BETOBIK 1 6 7
stridiga tendenser hos honom komma här fram, men till
någon full enhet har Schiller ej lyckats sammanbinda dem.
Ett enkelt, psykologiskt drama som Racines var Schillers
således icke, och den handlingens enhet, som Racine så strängt
iakttagit, återfinnes knappt i Don Carlos, där de två första
akterna hava en hjälte, de tre sista en annan och där bör-
jan handlar om Don Carlos’ kärlek, slutet om en politisk
konspiration.
Bristerna falla, som sagt, mycket bjärt i ögonen. Men
likväl torde Don Carlos vara århundradets kanske förnämsta
drama. För det första genom språket, som hos Schiller nu
fått ett välljud och en klang som knappt hos någon annan
tysk författare. Hans retorik är rent medryckande, beru-
sande, och i detta fall står ingen tysk fransmännen så nära
som Schiller; det är också i hans skola, som vår främste
retoriker, Tegnér, gått, och även Victor Hugo torde hava
lärt sig mycket av Schiller. En senare tid har haft åtskil-
ligt att anmärka mot hans stil, och delvis icke utan skäl.
I Schillers senare dramer —■ men knappt i Don Carlos —
äro personerna onekligen allt för ordrika, och deras anföran-
den bli därför ofta något utvattnade. Retoriken är sällan
avpassad efter de talandes individualitet, utan det är Schiller
själv vi hela tiden höra. Han rör sig vidare med en täm-
ligen inskränkt, i några fall stereotyp ordskatt. Det må
vara sant, och samma anmärkningar hava också riktats mot
Tegnér. Men det är dock musik, klang, fanfar och fest i
deras retorik, och hos båda har stilen en ungdomens frisk-
het och en personlig färgton, som avväpna vår kritik. Vi
kunna icke likställa den med upplysningens franska retorik,
t. ex. hos Voltaire, ty Schillers — liksom Tegnérs — är
dock fylld av en lyrik och har en poetisk flykt, som den
kalla upplysningsretoriken alldeles saknar. Hos deras efter-
följare och imitatörer blir väl denna retorik artificiell, tom
och blott grann. Men imitatörerna få icke göra oss orätt-
visa mot mästaren.
Och för första gången hos Schiller möta vi gestalter, som
äro fyllda av verklig lyrik i hela sitt väsen. Rosa är fram-
för allt poet, och hans yttranden utforma sig till hänförda
frihetsdikter, fyllda av ynglingaålderns hela entusiasm. Träf-
fande yttrar Hettner: i varje ung mans liv finnes ett skede,
då han drömmer sig vara en markis Rosa. Att hava skrivit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
