Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - De sista Stürmer und Dränger - Jean Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEAN PAULS ROMANER 175
icke av detta, ty han har uppfostrats under enkla förhål-
landen för att icke fördärvas av hovlivet. När han sedan
kommer ut i livet träffar han en följd av kvinnor, som
representera den tidens olika bildningstyper, först den svär-
miska, sentimentala Liane, sedan den viljekraftiga, geniala
Linda, som dock faller ett offer för romanens Lovelace. Till
sist finner “titanen“ sitt “eget högre själv“ i prinsessan
Idoine, varefter hans “läroår“ äro till ända och han blir en
ädel och vis furste. Syftet med romanen är således det-
samma som i Goethes kort förut utgivna Wilhelm Meister,
som Jean Paul tydligen delvis efterbildat, eller att visa,
huru hjälten höjer sig ur ett verklighetsfrämmande fantasi-
liv till harmoni och finner en försoning mellan ideal och
verklighet. Men för uppgiften räckte ej Jean Pauls kraf-
ter till.
Hettner, som så välvilligt yttrat sig om hans idyller,
fäller däremot en hård, men som det förefaller berättigad
dom över hans romaner. Jean Paul känner i själva verket
blott en karaktärstyp, ett slags Werthergestalt, men utanför
detta Sturm und Drangideal kan han ej komma. Någon
kompositionsförmåga har han icke, ingen förmåga att skapa
en dramatiskt rörlig handling. Det hela är såsom en barock-
byggnad, där en överlastad, smaklös Ornamentik döljer den
arkitektoniska stommen. Och så sentimentaliteten och de
misslyckade kvickheterna!
Jean Paul kunde blott upprepa sig själv, och ehuru hela
hans författarskap skulle antyda motsatsen, var hans själsliv
i själva verket ytterst torftigt. Han levde på en enda idé,
som för övrigt ej var originell, och han hade bitit sig fast
i ett från Sterne plagierat manér, ur vilket han icke kunde
göra sig fri. Han hade därför ganska snart sagt, vad han
hade att säga. 1804 slog han sig ned i Baireuth, gifte
sig och fick, tack vare några pensioner, det ekonomiskt
ganska bra. Han blev nu en hederlig, icke så litet pedan-
tisk småborgare med aktningsvärda och mycket bestämda
vanor samt nådde således till, sist ett slags “harmoni“, ehuru
visserligen icke den, om vilken han i ungdomen drömt.
Han dog först 1825.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
