Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - De sista Stürmer und Dränger - Hölderlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 HÖLDERLINS BIOGRAFI
HÖLDERLIN
En vida större begåvning var Friedrich Hölderlin, ehuru
han kom att dela samma öde som så många andra Stürmer
und Dränger: att av oblida omständigheter hämmas i ut-
vecklingen och aldrig bliva det, till vilket han var ämnad.
Han var, utan Jean Pauls tillgjordhet, en Sturm und Drang-
natur, lidelsefull och verkligt originell, och det var denna
lidelsefullhet, som blev hans livs olycka.
Född 1770 kom han vid aderton års ålder till univer-
sitetet i Tübingen, där han blev nära vän med de båda
filosoferna Schelling och Hegel och där han genast tog
starka intryck såväl av den nyaste litteraturen, Rousseau,
Goethe och Schiller, som av den franska revolutionen, som
just då slog ut i full låga. Schiller, som fäst sig vid honom,
skaffade honom 1793 en plats såsom huslärare hos fru von
Kalb, och i hennes hjärta kom han en tid att intaga samma
plats som förut Schiller och strax efteråt Jean Paul. Detta
svärmeri fick dock icke samma betydelse för honom som
en annan böjelse. 1796 blev han informator hos en rik
köpman i Frankfurt vid namn Gontard, i vars maka Susette
han passionerat förälskade sig. Det kom i följd därav till
en brytning mellan honom och mannen, och 1798 måste
han lämna sin plats. Han var redan då halvt bruten, och
när han några år därefter (1802) mottog underrättelsen om
Susette Gontards död, sjönk han fullkomligt ihop. Han var
då endast trettiotvå år, och hans själslidande övergick snart
till utbildat vansinne, men först 1841 gjorde döden slut
på hans lidanden. Med honom var det en stor och äkta
skaldenatur, som gick under. 1799, under den olyckligaste
perioden av sitt liv, skrev han en dikt, An die Parzen, som
slutar med denna strof:
Willkommen dann, o Stille der Schattenwelt!
Zufrieden bin ich, wenn auch mein Saitenspiel
Mich nicht hinabgeleitet; Einmal
Lebt’ ich, wie Götter, und mehr bedarf’s nicht.
Inom Sturm und Drang intager han en särställning. För
det första var han vida mer än de andra, utom Schiller, en
tänkarnatur, och genom den strid, som kort efter Lessings
död utspann sig om Spinoza, kom hans uppmärksamhet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
