Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - De sista Stürmer und Dränger - Hölderlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»I
•j’*y’*
HYPERION 17 7
riktas på dennes filosofi. Spinozas högstämda panteism låg
alldeles för en natur som Hölderlins, och den utgör också
en av grundtonerna i hans diktning. Det andra inslaget i
hans väsen kom från Hellas. Redan såsom ung student
hade han lidelsefullt förälskat sig i den grekiska litteraturen,
i Homeros, Sophokles och Platon. Han översatte ock Oidipus
och Antigone samt flera av Pindaros’ oden, och det är
denna förening av hellenism och panteism, som är det karak-
täristiska för Hölderlin. Men denna hellenism har knappt
någon likhet med den nyhumanism, som möter oss hos
Goethe och Schiller. Hos Hölderlin har den ännu färg av
Sturm und Drang, är fylld av dess stormande känsloliv.
Han vill icke efterbilda antiken, och av denna upptager han
blott det, som stämmer med hans eget väsen. Och ännu
ett karaktäristiskt drag. Denna hellenism förenas hos honom
med ett äkta tyskt vemod, en stark, men stilla sorg, att
den skönhetsvärld, som han så beundrade, för alltid låg i
spillror. Det är detta vemod, som ligger bakom hans mest
bekanta arbete, romanen Hyperion. Men där förmådde han
icke att giva det konstnärliga uttrycket åt sina idéer. Det
kunde han blott i sin lyrik, ty romanförfattare var han icke,
men däremot en stor lyriker.
Hyperion, som kom ut den första delen 1797, den andra
1799, är ett mycket illa komponerat arbete, så illa, att man
trodde, att det var oavslutat. Hjälten Hyperion är en ung
nygrek, som deltar i upproret mot turkarna, men som snart
finner, att de frihetskämpar, till vilka han sällat sig, snarast
äro rövare, vida skilda från de forngrekiska hjältar, för
vilka han svärmat. Missmodig skiljer han sig från dem,
reser till Italien och Tyskland, men ingenstädes finner han,
vad han sökt: människor. Och så slutar boken fullkomligt
abrupt, i en dissonans.
Men om Hölderlin icke ägde varken förmågan att berätta
eller förmågan att teckna människor, var han däremot en
äkta lyriker. Detta kommer ock fram i det enda drama,
han påbörjade, det i flera fragment föreliggande stycket
Empedokles. Även om han kunnat fullborda det, hade han
aldrig, såsom planen visar, lyckats att giva det en dramatisk
form. Men däremot fylles hela dikten av en verkligt mäktig
lyrik, som kommer Goethes ganska nära. Hjälten, Empedokles,
är både en grek och en Stürmer und Dränger. Han är
Schück. Allmän litteraturhistoria. VI. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
