Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Goethes storhetstid - Den italienska resan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19 8 DE VENETIANSKA EPIGRAMMEN
detta förtar onekligen intrycket. De hava därigenom för-
lorat i friskhet och ursprunglighet — så mycket, att man
knappt kan undertrycka ett lätt tvivel på Faustinas histo-
riska existens.
I Italien hade Goethe skrivit till hertigen och bett honom
om befrielse från de ämbetsgöromål, som hittills förlamat
hans poetiska verksamhet, och Karl August var nog vid-
hjärtad att tillmötesgå denna begäran. Goethe slapp både
krigs- och finansärendena, men förblev fortfarande medlem
av konseljen, t. o. m. med ökad lön, och i stället erhöll
han ett uppdrag, som mera stämde med hans smak, näm-
ligen överinseendet över den nyupprättade hovteatern samt
vidare över biblioteket, konstkabinettet, myntsamlingen och
liknande kulturanstalter.
Till Italien stod fortfarande hans håg, och 1790 sattes
han i tillfälle att företaga en ny färd dit, då för att där
möta hertiginnan Anna Amalia. Den sträckte sig denna
gång blott till norra Italien, var helt kortvarig, några må-
nader, och nästan hela tiden uppehöll han sig i Venedig.
En frukt av denna resa var hans Epigramme aus Venedig,
där Martialis varit hans förebild. I konstnärligt avseende
stå de vida tillbaka för elegierna, och egendomligt nog har
hans förtjusning för Italien här högst betydligt svalnat.
Han ondgöres över en mängd saker, särskilt över den ka-
tolska religionen och det katolska prästerskapet, och man
märker, att han längtar hem.
Ty nu hade han på sätt och viss fått ett hem i Weimar.
Strax efter hans återkomst från den första resan hade en
ung flicka — hon var då blott tjugotre år — till honom
överlämnat en böneskrift. Hon hette Christiane Vulpius och
var syster till den bekante romanförfattaren. Hon var en
vacker blondin, Goethe fäste sig vid henne, och kort där-
efter kunde han skriva: ich bin verheiratet, nur nicht durch
Zeremonie. Christiane med en tant och en halvsyster fick
nu flytta till honom, och året därpå skänkte hon honom en
son. I en småstad som Weimar väckte detta naturligtvis
ett oerhört uppseende, och som vi sett råkade fru von Stein
i ett fullkomligt raseri. Men “Mamselle Vulpius“, som fram-
kallade en sådan horreur och som tyckes hava varit en snäll,
ehuru ganska vanlig kvinna, gjorde dock Goethe lycklig. Från
Italien skrev han: “Jag tillstår gärna, att jag lidelsefullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
