Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Goethes storhetstid - Tasso
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 TASSOS FÖRHISTORIA
det under resan, och först på sommaren 1789 blev det
färdigt. Av trycket utkom det året därpå.
Dramat bär alla spår av att väsentligen hava tillkommit
i Italien, och det är dess luft, som vilar över det hela.
Dialogen, som visserligen icke, lika litet som i Goethes andra
arbeten, är dramatisk, fylles här av en lyrik, som tydligen
inspirerats av den sydländska naturen, och språket har en
klang och ett välljud, som är större än även i Iphigenia.
Den dramatiska byggnaden är densamma som den, vi finna
hos Racine. De uppträdande äro endast fem, scenen växlar
visserligen, i det den fjärde akten tilldrar sig i Tassos rum,
de övriga i slottsträdgården, men det hela försiggår på lust-
slottet Belriguardo och kräver ej mer än en enda dag. Den
yttre handlingen är ytterst obetydlig, och mera än Iphigenia
kan Tasso sägas vara en själstragedi. För en dylik lämpade
sig också förträffligt den hjälte, han valt, och på ett mycket
talangfullt sätt har han begagnat den visserligen ohistoriska
Tassolegenden, på vilken man då ännu trodde. Dramat har
för övrigt rent hänförande vackra partier, och bristen ligger
egentligen i planen. De två första akterna, som med all
sannolikhet stödja sig på prosaversionen, hava nämligen en
helt annan karaktär än de följande.
Dramat börjar med en dialog mellan hertig Alfonsos syster,
prinsessan av Este, och hennes väninna, grevinnan Leonore,
och här får Goethe tillfälle att först, så att säga, angiva
styckets italienska kolorit och därefter måla prinsessans
karaktär — en ny Iphigenia, vartill modellen helt visst var
fru von Stein eller rättare den bild, som Goethe skapat av
henne, typen för en fin, ädel kvinnlighet, för den själens
jämvikt, som för Goethe blivit idealet. Redan här, och
sedan starkare, skymtar väl hennes böjelse för Tasso fram,
men denna erotik är så skär och så jungfrulig, så behärskad,
att den nästan får något av marmorstodens kyla. De båda
damerna komma ock att tala om Tassos svärmeri för prin-
sessan. Det är skaldens svärmeri, — säger Leonore: Oss
älskar han icke:
Aus allen Sphären trägt er, was er liebt,
Auf einen Namen nieder, den wir führen,
Und sein Gefühl theilt er uns mit; wir scheinen
Den Mann zu lieben, und wir lieben nur
Mit ihm das Höchste, was wir lieben können.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
