Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Goethes storhetstid - Goethes sista tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 8 DIE WAHLVERWANDTSCHAFTEN
motsvarande den kemiska och lika naturbestämd. I själva
verket voro de kemiska elementen besjälade, och av dylika
element bestå vi. Det är med en psykisk valfrändskap,
som romanen laborerar. Edward och Charlotte äro gifta,
men så uppträda “Der Hauptmann“ och Ottilie i deras krets.
Edward känner sig dragen till Ottilie, Charlotte till kapte-
nen, båda paren kämpa mot sin böjelse, men den psykiska
valfrändskapen är mäktigare än deras vilja. Om de än icke
synda med kroppen, synda de med själen, och utgången av
denna kamp mot det oundvikliga blir därför tragisk. Offi-
ceren lämnar vännens hem, och Edward och Ottilie dö. Men
romanen behandlar icke blott ett psyko-kemiskt problem,
utan ock ett moraliskt. 1806 hade Goethe gift sig med
Christiane Vulpius, och egendomligt nog tyckes han därefter
hava återfått sin ungdoms lätthet att förälska sig. Närmast
var det en ung bokhandlardotter, Minna Herzlieb, som blev
föremål för hans böjelse, vilken visst icke var så djup, som
man en tid trodde. Men denna episod i Goethes liv kom
likväl att spela in i romanen. Denna rör sig ju till en
väsentlig del om frågan: är en äktenskapsskillnad överhuvud
berättigad? Olika svar hava givits. Somliga hava förfäktat,
att Goethe här gjort ett inlägg för äktenskapets oupplöslig-
het, andra hava häri velat se ett försvar för äktenskaps-
brottet. Men troligen har Hettner rätt däri, att Goethe
icke velat hävda någondera meningen, utan att han valt
dessa motiv, därför att han med dem kunde bygga sin roman
såsom en grekisk tragedi. Kärleken såsom en ren naturkraft
och det till sitt väsen oupplösbara äktenskapet uppträda här
såsom två likaberättigade, men oförsonliga motsatser, alldeles
som statsbegreppet och familjebegreppet i Antigone. De
handlande ha plikter åt bägge hållen, de råka därför i en
olösbar konflikt och gå under.
Om allt detta kan man tvista, både om kärlekens och
om äktenskapets natur. Men ett är i mina ögon — om än
icke i andras — säkert: romanen är genomtråkig. Den
skrider sköldpaddsaktigt framåt genom ändlösa, subtila resone-
mang, och stilen är till ytterlighet maniererad. Tankeinne-
hållet må vara djupsinnigt, uppbyggnaden konstnärlig, själs-
analysen fin — allt detta kan man till nödfall medgiva —
men det hela verkar kallt och opersonligt, människorna sakna
temperament och äro mera typer än levande väsen. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
