Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Schiller - Schillers historiska och filosofiska studier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SCHILLER OCH GOETHE 241
att han med framgång skall kunna behandla historiska
ämnen. . . . Av personer, som känna honom, bedömes hans
karaktär och vandel fördelaktigt; hans uppträdande är all-
varligt och tilltalande, och man kan förmoda, att han skulle
få ett stort inflytande på ungdomen.“ Saken var därmed
faktiskt avgjord, och i början av nästa år kom den offi-
ciella utnämningen. I maj höll Schiller sin första föreläs-
ning inför ett överfyllt auditorium, och i slutet av året
gav Karl August honom en årslön av 200 thaler. Tack
vare denna, sina inkomster som författare och ett tillskott
från svärmodern kunde Schiller nu gifta sig.
Goethe hade således en väsentlig del i Schillers levnads-
lycka. Hans yttrande om honom är visserligen kyligt och
ämbetsmannamässigt, men rättfärdigt och icke påverkat av
den brist på sympati, som han hyste för Die Räubers för-
fattare. Schiller däremot kände sig nedtryckt av olympierns
personlighet, och i Goethe såg han en man, vars levnads-
ideal var kall själviskhet. Likaså stötte han sig på Goethes
förhållande till Christiane Vulpius, och till Körner skrev
han: “Denna människa, denne Goethe är mig nu en gång
i vägen, och så ofta erinrar han mig, hur hårt ödet be-
handlat mig. Hur lätt har däremot hans geni burits fram
av ödet, under det att jag ända till denna stund måst slå
mig fram.“ Schiller är här icke rättvis, och dock har man
så lätt att förstå och ursäkta honom. Motgången och nöden
göra människan bitter mot dem, som stå i lyckans solsken,
kylan i Goethes väsen stötte helt naturligt den, som nyligen
skildrat en Posa, och det dröjde också sex år, innan Tysk-
lands båda främsta skalder funno varandra.
Men i själva verket stodo de så tidigt som 1788 på
väsentligen samma ståndpunkt. Redan genom det lugnande
inflytandet från Körner hade, såsom vi sett, Schiller förts
bort ur Sturm und Drangs dimmiga fantasivärld, och i
Weimar hade hans uppmärksamhet riktats på den helleniska
litteraturen. Särskilt greps han av Voss’ tolkning av Odys-
séen, började själv en översättning av Euripides’ Iphigenia
i Aulis och Feniciskorna, och redan i mars 1788 hade han
skrivit dikten Die Götter Griechenlands, som visar att han
nu anslutit sig till den nyantika rörelsen.
Den tanke, som i ständigt nya variationer vänder tillbaka
i de melodiska stroferna, finner man redan i den tredje:
Schuck. Allmän litteraturhistoria. VI. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
