Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Schiller - Wallenstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25 6 KARAKTÄRSTECKNINGEN I WALLENSTEIN
löpande tragedier samt två huvudpersoner, Max Piccolomini
och Wallenstein; i det förra dramat framträder Wallenstein
själv relativt föga, och huvudpersonen är här Max Piccolomini.
Slutligen måste man erkänna, att han knappt lyckats att
teckna Wallensteins och Ottavio Piccolominis karaktärer. I
den señares kan man knappt få någon enhet. Schiller vill
göra honom till en ädelsinnad, sin kejsare trogen krigare,
som genom omständigheterna tvingas att bliva motståndare
till sin vän och välgörare. Men även om man går så långt,
att man ursäktar hans ovanligt nedriga förräderi och skriver
detta på räkningen av några högre synpunkter, kan man
dock icke med karaktärens avsedda ädelsinne förena det
faktum, att han, som det synes, utan all själsstrid handlar,
som han gör. Och för Wallenstein kan man knappast heller
hysa den sympati, som ett dramas huvudperson kräver och
som vi ha för t. ex. Oidipus och Skule jarl. Visserligen hör
man ständigt talas om hans stora egenskaper, men något
prov på dem ser man knappast. Det karaktärsdrag, som
nästan enbart framträder, är hans obeslutsamhet. Han är
svag, vacklande, vidskeplig, med en viss vekhet i lynnet,
men egentligen utan några större politiska vyer. Genom
sin fatalism får han väl en viss tragisk höghet. Men någon
stor tragisk karaktär kan man icke se i honom. Han in-
tresserar sig blott för sig själv, och det är ingen idé, som
i hans person segrar eller går under. Han är ärelysten,
men något högre mål har han icke. Ty i och för sig kan
en krona knappast sägas vara det. Målets ringa värde kan
väl höjas genom styrkan hos de krafter, som sättas i rörelse
för att vinna det. Men själv är Wallenstein nästan apatisk,
ett flarn på vågen; det är hela tiden andra, som handla för
honom, och han misslyckas huvudsakligen på grund av
bristande handlingskraft. Men någon Hamlet är han minst
av allt, och sin karaktärssvaghet känner han knappast så-
som en brist. Faktiskt drives han fram genom tillfällig-
heternas spel. Hans anhängare sätta i gång en intrig, Ottavio
Piccolomini en annan, skickligare spunnen, Wallenstein blir
överlistad och faller. Det kan vara rättvist eller sorgligt,
hur man vill taga det, men det är icke tragiskt. Men — kan
man säga — Macbeth är också en ärelysten vasall, som
genom ett mord banar sig väg till tronen, som misslyckas
och som faller. Icke heller han har något högre mål än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
