Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Schiller - Wallenstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRAGIKEN I WALLENSTEIN 257
en krona, och dock är han tragisk. Varför är då icke
Wallenstein det? Det gripande i Macbeth ligger icke i hans
undergång, utan i den nedbrytande verkan, som brottet har
på hela hans personlighet. Något dylikt tragiskt lidande
känner Wallenstein icke, ty dit kan man ej räkna hans stän-
diga vankelmod. Frågan för honom är mindre om rätt eller
orätt, utan om utsikten till framgång. Skall han våga eller
icke våga? Vid dramats slut känner han sig icke såsom
Macbeth och Shaksperes andra hjältar stå inför ett slutat
och förfelat liv. Ottavios förräderi och Max’ död ha visser-
ligen smärtsamt berört honom, men han är icke nedbruten,
har snarare fått ny handlingskraft och hans fall beror på en
ren tillfällighet. Han mördas just innan han satt sitt för-
räderi i verket och förenat sig med svenskarna. Men däri
ligger ingen tragik. Shaksperes och Hacines hjältar gå
psykiskt under, men Wallenstein går under blott i yttre
måtto.
Vida bättre konstruerad är därför den andra tragediens
hjälte, Max Piccolomini. Någon rikare facettering och något
djup har karaktären visserligen icke. Men han råkar dock
i en konflikt, som sliter sönder hela hans väsen, och han
har ett verkligt patos. Efter brytningen med fadern och
med Wallenstein, utan hopp att någonsin kunna förenas med
den älskade, har han faktiskt slutat sin korta levnadssaga.
Det, som återstår, är att in i det sista följa pliktens bud
och söka döden, som för honom kommer såsom en befriare.
Men hans undergång, som icke är tillfällig såsom Wallen-
steins, betecknar dock en seger för de makter i livet, för
vilka han offrat sin lycka.
Bristerna i den stora Wallensteinstragedien torde nog bero
därpå, att Schiller — så som så ofta hans landsmän — låtit
teoretikern få övermakt över skalden. Bakom denna tragedi
■— och även de följande — ligger, såsom Hettner först fram-
hållit, Schillers spekulationer över skillnaden mellan antik och
modern tragik. I den antika tragedien är hjälten väsentligen
passiv; han är blott den brännpunkt, i vilken högre makter
kollidera. I den moderna är han väsentligen aktiv, skapar
själv sitt öde och är sin egen lyckas smed. Såsom jag i
första delen av detta arbete sökt visa, beror denna uppfatt-
ning därpå, att man ensidigt identifierat grekisk tragedi med
Konung Oidipus. Men vare sig denna uppfattning är riktig
Schiick. Allmän litteraturhistoria. VI. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
