Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Schiller - Die Jungfrau von Orléans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INNEHÅLLET I DIE JUNGFRAU 265
störst, kommer plötsligt ett oväntat segerbud. Vid en fransk
häravdelning, som ville sträcka vapen för engelsmännen,
hade en hjälmprydd jungfru oförväntat uppenbarat sig,
hejdat flykten och i spetsen för de franske stormat an mot
fienden, som nedmejats såsom agnar för vinden. Folket —
berättar budbäraren — vördar henne såsom ett helgon, alla
tro på henne, hon har lovat att befria Orléans, och om
några ögonblick är hon här.
Då hon träder in i salen, beslutar Dauphin först att
pröva henne och byter plats med Dunois, men Johanna
later icke vilseleda sig, och hennes profetiska gåva visar
sig ytterligare däri, att hon uppenbarar de böner, som
Dauphin föregående natt bett. Hon redogör vidare för den
övernaturliga kallelse, hon fått, och lovar att befria Frank-
rike. Alla, särskilt Dunois, gripas av hänförelse, och en
engelsk härold, som kommit till Dauphin, blir av henne
stolt och med en lågande patriotism avvisad.
Då den andra akten börjar, är Orléans redan befriat och
engelsmännen slagna. De förbundna, hertigen av Burgund,
den engelske fältherren Talbot och Dauphins onaturliga moder
drottning Isabeau hålla i sin förbittring på att råka i strid
med varandra, men försonas och besluta sig för ett nytt
slag. Men innan de hunnit börja detta, äro fransmännen
med jungfrun i spetsen över dem, och ännu en gång bliva
de i grund slagna. Den förrädiske hertigen av Burgund
söker väl att dräpa henne, men blir i stället omvänd av
den hänförda vädjan, hon gör till hans fosterlandskänsla,
och akten slutar därmed, att han överger förbundet med
engelsmännen samt övergår till Dauphin.
I den tredje akten sker den högtidliga försoningen mellan
Dauphin och Burgund, och Johanna lovar att föra den
förre till Rheims att där kröna honom till Frankrikes ko-
nung — då var hennes värv fullbordat, och därefter ville
hon åter vända tillbaka till sin by. Akten slutar med ett
nytt slag framför Rheims, och i detta stupar den tappre
Talbot. Men kort därefter utspelas en rent övernaturlig
scen på en annan del av slagfältet. “Den svarte riddaren“
— det är Talbots gengångare — står framför jungfrun och
varnar henne för att inträda inom Rheims murar: “Du
väldiga, ingen kan stå dig emot, i varje strid segrar du.
Men hör min varning: inlåt dig icke mera i någon kamp.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
