Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Schiller - Die Jungfrau von Orléans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264 INNEHÅLLET I DIE JUNGFRAU
DIE JUNGFRAU VON ORLEANS
Några utkast från denna tid visa, att Schiller ivrigt
sysselsatte sig med spekulationer över den antika ödestra-
giken och möjligheten att använda denna i ett modernt
drama. Dessa spekulationer ligga ock bakom hans till formen
så romantiska skådespel Die Jungfrau von Orleans, vilket han
skrev omedelbart efter Maria Stuart. Det fullbordades i april
1801.
Stycket inledes av en prolog, som halvt har karaktären
av en idyll. En bonde, Thibaut D’Arc, gifter bort två av
sina döttrar. Kriget rasar i landet, överallt förtrycka engels-
männen de franska bönderna. Och Thibaut anser det vara
klokast att skaffa sina flickor manliga beskyddare. Men den
yngsta av döttrarna, Johanna, som till en början nästan
är en stum person, vill ej taga den hederlige bonde, som
fadern erbjuder henne, och står försjunken i sina drömmar.
Men så kommer en annan bonde in med en hjälm, som han
på marknaden på ett mystiskt sätt fått av en zigenarkvinna,
och nu vaknar Johanna upp ur sina drömmar och griper
hjälmen. I ett nu förvandlas hon till ett slags sierska, som
förkunnar fransmännens seger och fosterlandets befrielse.
Såsom vi sedan få veta har hon haft en uppenbarelse av
madonnan, vilken invigt henne till Frankrikes kämpe :
In rauhes Erz sollst du die Glieder schnüren,
Mit Stahl bedecken deine zarte Brust,
Nicht Männerliebe darf dein Herz berühren
Mit sünd’gen Flammen eitler Erdenlust.
Därmed slutar prologen, som således angiver den följande
konflikten: skall jungfrun kunna hålla sig fri från varje
jordisk kärlek?
Den första akten ger oss en bild av Frankrikes förtvivlade
ställning. Dauphin — en ädelsinnad, men svag karaktär
— övergives av alla sina forna anhängare, även av den
tappre Dunois, därför att han själv icke längre tror på
möjligheten av ett motstånd, och till några utskickade från
Orléans, som kommit att begära undsättning till den hårt
belägrade staden, har han intet annat råd att giva än:
kapitulation. Men då olyckan och modlösheten äro som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
