Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Schiller - Die Jungfrau von Orléans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SCHILLER OCH VOLTAIRE 26 7
bares den döende hjältinnan in, och nu vågar hon vittna
om sig själv: “Nej, jag är ingen häxa, jag är det icke“.
Och så ber hon att åter få sin forna fana, “ty utan den
törs jag icke komina; av mästaren anförtroddes den åt mig.
För hans tron måste jag lägga ned den. Där skall jag
visa den, ty trofast bar jag den“ :
Wie wird mir? Leichte Wolken heben mich —
Der schwere Panzer wird zum Flügelkleide.
Hinauf — hinauf — die Erde flieht zurück —
Kurz ist der Schmerz, und ewig ist die Freude!
Schiller slutar sitt stycke, alldeles i strid med den verk-
liga historien, nästan så som Calderon slutat El Principe
Constante — ett stycke, som Schiller säkerligen ej kände
till — och liksom den spanske skaldens är även Schillers
fyllt både av en skär katolsk mystik och av en glödande
patriotism. Men det egendomliga är, att detta drama skri-
vits av en tysk skald. Schiller är, så vitt jag vet, den
förste, i varje fall den förste betydande1 författare, som
insett Jeanne d’Arcs stora betydelse, och han, tysken, har
kanske mer än någon annan förtjänsten av den gloria, som
omstrålar det franska nationalhelgonets huvud. Mellan
Schillers drama och Voltaires La Pucelle ligga knappt femtio
år, men skarpare kunna väl två arbeten ej stå emot var-
andra. Fransmannen hade blott haft ett kallt, lascivt hån
för sitt lands hjältinna, tysken var fylld av hänförelse för
henne. Naturligtvis var Schiller ingen fransk patriot, men
han hade en nog fri blick att kunna hylla fosterlandskär-
leken, var den än förekom. Hos Jeanne fann han den,
naivt, okonstlat, en folkets enkla känsla, utan den kalla
frasrikedomen i De Belloys patriotiska dramer. Och det
var denna, han förhärligade. Men ännu skarpare är den
religiösa motsättningen. Voltaire var upplysningsfilosofen,
som saknade all känsla för medeltidens mystik och religiösa
nervliv. Schiller förblev, såsom jag påpekat, alltid en
romantiker, han har måhända påverkats av Tiecks Genoveva,
och såsom romantiker kunde han hysa åtminstone en estetisk
medkänsla för en gestalt sådan som Jeanne d’Arcs. Det är
också det nya århundradets romantik, vida mer än det katolska
bigotteriet, som gjort henne till Frankrikes nationalhelgon.
1 Southeys epos Joan of Are, som är några år äldre, kände Schiller ej
till; det kan heller ej anses vara något betydande arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
