Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Schiller - Die Jungfrau von Orléans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6 8 JUNGFRUNS KARAKTÄR
Hettner vill emellertid även i detta drama se en frukt
av Schillers antikstudier. Grundmotivet är lånat från det
antika ödet, som här ersattes av ett ovillkorligt kristet guda-
bud. Den heliga jungfrun har uppenbarat sig för Johanna,
pålagt henne plikten att befria Frankrike, men också upp-
ställt det kravet, att hon helt skall gå upp i denna uppgift
utan att giva vika för någon jordisk böjelse. Men hon är
en svag kvinna, som i ett ögonblick ger vika för sin känsla,
fattar kärlek till den man, hon borde hata, och glömmer
sin plikt. Genom sitt lidande och sin död försonar hon sitt
fel, och det mål, för vilket hon kämpat, når hon i döden.
Men då gudabudet, säger Hettner, är ett yttre, kan också
skulden blott på ett yttre sätt frampressas. Plötsligt, utan
all psykologisk motivering, faller hon ur sin religiösa extas
in i en jordisk kärlek. Och är, fortsätter han, denna tra-
giska skuld, som motiverar hennes undergång, för vår upp-
fattning verkligen en skuld? Utan tvivel är frågan befogad,
men Hettner synes mig urgera den för skarpt. Detta
gudabud, som av medeltidens människor fattades såsom
ett yttre, är i verkligheten ett inre, ett bud, som Johanna
själv uppställt för sig, ehuru hon i enlighet med medeltidens
mystiska övertro återförde det på en uppenbarelse. Blott
för hennes trosliv har uppenbarelsen således samma bety-
delse som det antika utanför människans själsliv liggande
ödet. Den svaga punkten är onekligen jungfruns plötsliga
böjelse för Lionel. Men i själva verket är väl kärleken ett
mysterium, som förståndet aldrig kan genomtränga. Här
behöver man ej se annat än en plötsligt väckt, oförklarlig med-
känsla för en varelse av motsatt kön, kanske också ett rent
mänskligt medlidande med en ridderlig, besegrad motståndare.
Det hela är ju blott ett ögonblicks verk, ögonblicket därpå är
denna känsla borta, och det, som återstår, är endast Johannas
förtvivlan över sitt fall. Men hos en kvinna av hennes
religiösa läggning äro dylika självförebråelser fullt naturliga.
Något brott i våra ögon har hon visserligen ej begått, men
i sina egna, och detta är väl det viktiga, ty bedömer man
andra tiders och folks moraliska och religiösa uppfattning
från sin egen tids, kommer man till ganska egendomliga
resultat. Man nödgas då stämpla moraliska handlingar
såsom immoraliska och tvärtom. Dramat är ju i det hela
byggt som Miltons också antikiserande tragedi Samson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
