Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Schiller - Die Braut von Messina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INNEHÅLLET I DIE BRAUT 2 71
den gamle herden, som i Oidipus sitter inne med hemlig-
heten om konungens börd, motsvaras här av en gammal
trotjänare, Diego, och även Teiresias skymtar fram i en
eremit, som äger den blinde siarens spådomskonst. Perso-
nerna äro, såsom i det grekiska dramat, ytterst få, endast
fem, under det att Schiller i sina andra antikiserande dramer
rört sig med samma oerhört stora personal som Shakspere
i sina krönikespel. Antikimitationen röjer sig till sist även
däri, att mytologien är den grekiska, de sicilianska riddarne
röra sig med erinnyer, Medusa, Pan, Ceres m. fl. gudomlig-
heter och äro likaledes förtrogna med sagorna om Orestes,
Perseus o. s. v. — ehuru händelsen tilldrar sig under medel-
tiden och hjältinnan bortrövas ur ett kloster. Däremot har
Schiller ej brytt sig om att iakttaga rummets enhet.
Mot sin faders vilja har Isabella gift sig med fursten av
Messina, och fadern har därför över henne nedkallat sin
förbannelse. Det är släktskulden, som sedan går igen.
Paret får tvänne söner, vilka redan som barn röja en dödlig
fiendskap till varandra. Så blir furstinnan en tredje gång
havande, och fadern har då en dröm, i vilken han ser
tvänne lagerträd, mellan vilka en lilja växer upp. Men
liljan förvandlar sig till en låga, som förtär de bägge träden,
och detta tyder han så, att hans maka skulle föda en dotter,
som skulle vålla sönernas och hela ättens undergång. När
sedan dottern föddes, befallde han, att hon skulle kastas i
havet. Men modern hade haft en annan dröm: “Du skall
föda en dotter, som i het kärlekslåga skall förena dina
söners stridande sinnen“, och i hemlighet lät hon därför
genom en trogen tjänare bortföra den nyfödda att uppfostras
i ett kloster. Själv vågade hon blott en enda gång se
sitt barn, som växte upp i klostret utan att känna sin börd
och vars existens ingen anade. Detta är dramats förhistoria,
om vilken vi blott så småningom bliva underkunniga.
Då stycket börjar, har fursten av Messina just dött, och
modern är förtvivlad över de olyckor, som skola stunda i
följd av sönernas fiendskap. Men till sist lyckas hon för-
sona dem, hon vågar därför ånyo hoppas, sänder den trogne
tjänaren, Diego, till klostret att där avhämta dottern, Beatrice,
och det ser således ut, som om olycksmolnen dragit förbi
utan att urladda sig: sönerna hava icke blott försonats; de
hava blivit vänner. Efter försoningen, då Manuel, den äldste,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
